Millopp på hemmaplan

2015 var premiäråret för Bjerredsloppet med start och målgång vid Långa bryggan i Bjärred. På nationaldagen 2016 var det dags för andra upplagan, precis som förra året fanns det 5,6 eller 10 km att välja på. Nytt för i år var att de även hade en barnklass på 1,1 km.

Ända sen jag fick nys om loppet för någon månad sedan har jag funderat fram och tillbaka på om jag skulle anmäla mig eller inte. En avgörande faktor var vilket väder det kunde tänkas bli.

Kvällen innan loppet verkade som att det skulle bli molnigt och runt 15 grader, alltså bra springväder 🙂 Så jag tog mig samman och skickade in en anmälan till 10 km.

Starten för 10 km var 13:30. Förmiddagen på tävlingsdagen verkade lovande, molnigt och förhållandevis svalt, men framåt middag var molnen borta och temperaturen en bra bit över 20 grader igen.

Inget att hänga läpp över. Villkoren är trots allt lika för alla.

Väl vid starten var det en hel del folk och även en del kända ansikten. Kom precis i tid för att se målgången för barnklassen.

5,6 km startade 10 min innan oss så jag fick även möjlighet att heja iväg Peter från LMM.

När starten för 10 km gick tänkte jag att nu är det bara att satsa högt! Hittade ett par ryggar att följa som höll högre tempo än vad jag skulle gjort på egen hand. Perfekt! Nu gäller det bara att ligga i och inte släppa, trots värmen.

En lustig sak med Bjerredsloppet är det varierande underlaget: grus, sand, singel, gräs och asfalt. Det sista upploppet till mål går på stranden i lös sand. Detta gör att det är en hyggligt tuff, men mycket vacker, bana.

10 km rundan går två varv och halvvägs började det ta emot rejält. Vid 7 km var jag tvungen att sänka farten och gå en bit för att få ner flåset. Då kom det en medlöpare bakom som pushade mig att dra på igen och med den energin ökade jag farten igen och kom till slut fram till upploppet på stranden. Sanden sög rejält i benen men det kompenserar vi med att öka takten och köra 100 % in i mål.

Ett svalkande dopp ute på Långa bryggan gjorde susen och man kände sig som en människa igen.

Träffade Peter från LMM igen och det visade sig att han hade vunnit 5,6 km klassen! Bra jobbat Peter!

Bjerredsloppet2016

Sammanfattningsvis var det ett väldigt trevlig, vackert och välorganiserat lopp. Rekommenderas!

Länkar:

Ps. Även om sluttiden inte levde upp till mina förhoppningar lyckades jag knipa 11:e platsen 🙂

Team Lähnn åker utomlands

Söndagen den 22:e maj var det Köpenhamns maraton vilket innebar tre premiärer för mig (Fredrik):

  1. Första gång jag sprang lopp utomlands
  2. Första gången jag sprang ett stadsmaraton
  3. Första gången jag sprang Köpenhamns maraton

När jag åkte från Lund hade jag sällskap av en kollega och hennes bekant och i Köpenhamn sammanstrålade vi med två kompisar från Stockholm.

Tidigare i veckan hade väderfolket utlovat molnigt och ca 15 grader med ”risk” för regn, med andra ord perfekta förutsättningar!

På tävlingsdagen var det ganska tydligt att detta inte stämde. Solen sken på vårt lilla gäng och på de nästan 10000 andra startande och redan på morgonen var det rätt varmt.

Kompisarna från Stockholm hade utgjort förtrupp och hämtat ut nummerlapparna redan på lördagen, vilket nog var bra med tanke på hur mycket folk där var.

Starten på Köpenhamns maraton är gemensam så det gällde bara att leta sig fram till rätt startgrupp, eller rättare sagt förväntad målgångstid. Ett lätt anfall av hybris gjorde att jag ställde mig precis framför 3:40-ballongerna.

Starten gick 9:30. Det var naturligtvis mycket folk så det tog ett tag efter själva starten innan jag kom fram till startlinjen och tiden började. Trots folkmängden flöt det på väldigt bra och det var inga problem att springa från att man passerat startlinjen.

Öppnade starkt även om jag rätt snart insåg att det inte skulle hålla hela vägen. Å andra sidan är det svårt att hålla igen.

Det var vätskestationer med ca 5 km avstånd längs med hela loppet. Förutom vätska fanns där en kallvattendusch (vilket användes flitigt) och på vissa ställen frukt.

Banan gick i kringel-i-krokar och flera sträckor sprang man två gånger men det var aldrig några problem att hitta rätt.

Problemet var värmen… Gassande sol och uppskattnings 25 grader i skuggan. Redan efter en mil var jag varm och halvvägs var jag tvungen att börja gå. Sen gick jag ganska mycket andra halvan. Det var tydligt att det var fler än jag som hade problem med värmen, det var t.o.m. en del som fick skjuts från banan i ambulans.

Om man bara inte stannar så kommer man i alla fall framåt, även om det inte alltid går så fort som man önskat och kilometerna passerade förbi. Vid 35 km gjorde jag det som många andra redan gjort och drog av mig tröjan, vilket i alla fall innebar en liten förbättring.

På något sätt lyckades jag ta mig fram till upploppet och i vanligt ordning samlade jag krafterna och sprutade över mållinjen! De höga ambitionerna for all världens väg men jag tog mig i alla fall i mål!

Fick slita hårt för den här lilla metallbiten!

Fick slita hårt för den här lilla metallbiten!

Lite tankar om loppet:

Vädret kan man aldrig styra över och det är väl en del av charmen. Loppet var bra arrangerat och det var endast ett ställe där jag fick sakta farten som hastigast för att det var lite trångt. Vätskestationerna fungerade bra. Är dock inte säker på att jag gillar det där med stadsmaraton, föredrar att komma ut på landsbygden.

Summa sumarum så gick det inte särskilt bra men jag är ändå nöjd 🙂

Mer info, bilder, resultat etc hittar man på: http://copenhagenmarathon.dk

Ät och spring!

Lördagen den 6:e februari var det dags för årets upplaga av ”The GAX Training pass”, återigen arrangerat av Stefan Samuelsson tillsammans med ett par andra vänner.

Vi var ett glatt gäng som samlades på Lund centralstation strax innan 8 för en kortare genomgång och för att återknyta gamla bekantskaper. Det är bara att erkänna att man börjar känna igen de flesta, och ytterligare några kände igen mig, Ultra-Sverige är trots allt inte så stort 😉

Samling innan start

Samling innan start

08:00 (ungefär) gick starten och vi började, i lugnt tempo, med att ta oss till domkyrkan i Lund. Från domkyrkan följde vi den markerade Pilgrimsväg som kallas ”Barmhärtighetens väg”.

Leden tog oss ut ur Lund, via Klostergården och Sankt Lars och under motorvägen. Inte helt oväntat så går leden förbi ett antal kyrkor, första var Uppåkra kyrka, följt av Görslövs kyrka och slutligen Burlövs gamla kyrka, innan vi kom in i Malmö via golfbana på Segevång.

Första matpausen var efter 23 km frukostbuffén på Mormors bageri vid Värnhem. Den som fått för sig att detta är någon form av gå-ner-i-vikt-projekt kan totalt lägga ner den tanken. Förutom de vanliga ingredienserna i en frukostbuffé fanns det även pannkakor och wienerbröd till alla hungriga löpare.

Man måste tillföra energi när tillfälle ges

Man måste tillföra energi när tillfälle ges 🙂

Stärkta till kropp och själv av en rejäl fikapaus gav vi oss av norrut mot Lomma. Det är väl bara att erkänna att det kändes lite tungt att komma igång men efter ett tag så släppte det.

Vi följde cykelvägen mot Lomma via Arlöv och sen ut längs med havet. Det var ganska tydligt att vi hade vinden i ryggen för det kändes oförskämt lätt.

Väl inne i Lomma var det dags att fika igen. Denna gång bestående av fastlagsbulle och ett stort glas mjölk.

Dags att fylla på igen :-)

Dags att fylla på igen 🙂

Efter en lite trög start i Lomma följde vi havet ut mot Bjärred, vek av precis innan vi kom fram till byn och tog vägen genom Önnerup och sen under motorvägen. Detta gjorde att vi nästan passerade hemma hos oss men fötterna kändes tillräckligt pigga för att hänga med en bit till.

Inne i Värpinge by svängde vi upp mot Lund och avslutade på centralstationen.

En mycket trevlig tur med många trevliga personer att prata med.

Vädret var helt okej, även om vi fick en del regn så störde det inte.

Ett STORT tack till Stefan, Zingo och Henrik som ordnade detta.

Karta över dagens runda

Karta över dagens runda

Länkar:

Vårt 6-timmars – En heldag i skogen!

Vid ett flertal tillfällen har det gjorts försök att köra ett 6-timmarslopp i Skåne. Senast i år och det var planerat till lördagen den 29: augusti.

Dessvärre föll detta på att det inte var tillräckligt många anmälda för att få det att gå ihop.Trist, men inget att hänga läpp för. Vi kontaktade helt enkelt våra vänner i Team Cresco (Anna-Carin och Björn) och frågade om de inte var sugna på att köra ändå.

Principen för ett tidslopp är enkel: Ta dig till fots så långt som möjligt på den utsatta tiden. Ofta kör man detta på en relativt kort bana men vi beslöt oss för att köra i Kronoskogen i Ängelholm, där det finns gott om motionsspår, stigar och grusvägar att välja mellan.

Tanken var att vi skulle göra det så enkelt som möjligt så varje deltagare hade en egen GPS att mäta sträcka med och det var upp till var och en att ta med den mat, dryck och energi som man ville ha under dagen. Depån var lagets baklucka. Vi hade även fått lov av den intilliggande campingen att, vid behov, nyttja deras faciliteter.

Lördagen den 29/8 samlas vi på Råbockas parkering kvart i tio i strålande solsken. Temperaturen är runt 20 °C. Alla verkar taggade till tusen! Team Cresco har nytt distansrekord i sikte.

Anna innan start

Anna innan start

Fredrik innan start

Fredrik innan start

Team Cresco innan start

Team Cresco innan start

Klocka 10 startar vi våra GPS:er och ger oss iväg.

Det är en fantastiskt vacker dag i skogen, solen strilar ner genom bladverket och en lätt bris kommer från havet. Det regnade under fredagen så allt är grönt och luften är frisk.

Eftersom det är ett rätt stort område som vi har till vårt förfogande är det endast vid ett fåtal tillfälle som vi träffar våra medtävlande, då oftast vid depån.

Det kan nämnas att 6 timmar är ganska lång tid när man planerar att röra på sig hela tiden (speciellt om man försöker hålla farten uppe). Den första timmen flyger förbi ganska fort. Även den andra går utan större problem men sen blir det lite tyngre, och varmare.

Alla tävlande är ändå vid gott mod och strävar på. Trycker i sig så mycket energi man kan och försöker att dricka tillräckligt.

Team Lähnns depå

Team Lähnns depå

Timmarna går och deltagarna också men till slut har vi fullgjort vårt 6-timmars!

Vid den gemensamma målgången (en kul grej med tidslopp är att alla går i mål samtidigt) verkar deltagarna rätt trötta men väldigt nöjda med loppet som innehöll flera nya rekord och, inte minst, en härlig dag i skogen.

Fredrik efter målgång.

Fredrik efter målgång.

Team Cresco efter målgång.

Team Cresco efter målgång.

Anna efter målgång.

Anna efter målgång.

Känns som att detta är början på en ny tradition 🙂

Länkar:

Ultraintervaller – Jobbigare än man kan tro

Upplägget för ultraintervaller är mycket enkelt: spring en mil var tredje timme under ett dygn med start vid midnatt. Detta resulterar i åtta rundor med start: 00:00, 03:00, 06:00, 09:00, 12:00, 15:00, 18:00 och 21:00.

Lördagen den 18 juli anordnade jogg.se ultraintervaller och jag (Fredrik) tänkte att det kunde vara intressant att prova på. Kul att det är många som gör det samtidigt, även om det inte är på samma plats, det ger en känsla av gemenskap 🙂

Okej, att springa en mil är ju inga större problem. Att springa en mil ett par gånger på en dag är rätt lugnt. Hur är det då egentligen att springa en mil åtta gånger på ett dygn? Hur ska man göra med sömn? Vilka rundor ska man välja? Vad ska man äta?

Min vana trogen satte jag i mig en hel ostkaka med vispgrädde kvällen innan, massor med energi (fett och socker). Hade dessutom bullat upp med mackor, nötter, hemmagjorda energikakor, banan, etc. så jag trodde inte att det skulle bli några problem.

Nästa punkt var sömn. Det är ganska tydligt att detta blir lite lidande. Men det räcker ju att jag lider av det, så jag flyttade ut i ”gymmet” (det ska bli gym så småningom, för närvarande är det mest förråd) för att Anna inte skulle störas av min dårskap.
Sen satte jag klocka på att ringa en kvart innan varje intervall.

Hade även laddat upp med ett stort antal uppsättningar träningskläder, tänkte att blöta T-shirts är inte så kul att ta på sig tre på morgonen.

Lyckades få en liten timmes sömn innan klockan ringde första gången. Kände mig väldigt upprymd när jag drog på mig träningskläderna och hällde i mig lite vatten innan ”startskottet”. 00:00 ropade jag ”Lycka till!” ut i natten och började en lugn språngmarsch mot Lund (upplyst hela vägen). Kändes mest som en sval och skön kvällsrunda. Stressade inte utan var tillbaka efter ungefär 55 min.
Hade en del krångel med att ladda upp rundan men till slut funkade det och jag fick en placering i ”topplistan”.
Käkade ett par mackor, en banan och drack ett glas mjölk innan jag gick och la mig igen.

Efter kanske en timmes sömn ringde klockan igen. Kändes fortfarande okej om än lite sömnigt. Eftersom det fortfarande var mörkt valde jag återigen vägen till Lund, om dock med en liten variation. I övrigt var det mycket samma som förra rundan: spring, ladda upp runda, ät, drick och gå till sängs.

När klockan ringde kvart i sex var det betydligt tyngre att komma upp, dessutom regnade det en del. Positivt var att det nu var ljust så det blev en runda på grusvägarna hemmavid. Laddade med gröt när jag kom hem. Fick för mig att jag nu var halvvägs men insåg efter ett tag (med blandade känslor) att så inte var fallet.

Efter hand som natten pågick fylldes forumet av uppmuntrande inlägg och statusrapport från medlöparna i olika delar av landet. Klart inspirerande läsning.

Efter ytterligare en timmes sömn var det dags igen. Denna gången fick Ronja (hunden) till sin stora glädje följa med halva rundan. Börjar helt klart känna av sömnbrist och milen nu.

Middagsintervallen gick ut till havet i Bjärred. Nu hade det hunnit bli rätt varmt även om det ännu inte var något stort problem. Märkte att jag omedvetet höj tempot något.
Gjorde ett försök att käka lite pasta när jag kom tillbaka men det tog emot, så jag gick tillbaka till mackor i stället.

Sjätte intervallen kändes rätt jobbig, det var nu klart varmare, uppåt 25 °C, och de fem milen i benen började kännas. Ändå tyckte jag mig ana målet i fjärran så det var bara att kämpa på. Flera träningskompisar hade även hört av sig med pepp-talk, vilket var väldigt välkommet.

Sjunde intervallen med start 18:00 var rejält tung! Kändes som att jag bara tog mig igenom med viljestyrka. I efterhand visade det sig att jag dessutom hade höjt farten (igen).

Klockan nio var det då äntligen dags för den sista intervallen. Trotts väldigt stela ben och ett huvud fullt av sömnbrist så tog jag mig ut med stor beslutsamhet. Efter att ha kämpat mig igenom de sista 10 km så kunde jag nöjt konstatera att jag tagit mig i mål (och att det skulle bli vilodag i morgon).

Någon form av summering.
Det var helt klart jobbigare är jag väntat mig, mycket berodde nog på sömnbristen. Tyckte ändå att det var ett trevligt upplägg och kommer troligen ge mig på det igen.

Mitt tips: Testa! Om det är för långt med en mil kan man köra konceptet att köra en timme i valfri fart i stället.

1/3 GAX – Att ödmjukt erkänna sig besegrad

GAX 100 miles arrangerades första gången 2006 av den smått legendariska Stefan Samuelsson (mannen bakom bland annat Trans Scania). Loppet följer den vackra Österlenleden och börjar och slutar i Ystad.

Längs banan finns tre bemannade vätskestationer med personliga ”drop-bags”. Med andra ord så är det upp till deltagarna själva att ha med sig mat och dryck så man klarar sig till nästa station.

Att springa ett 100-miles lopp (lite drygt 16 mil) har varit något som jag (Fredrik) under ett par års tid fantiserat om och i våras gjorde jag slag i saken och skickade in min anmälan.

Lördagen den 4:e juli var det dags. Hela veckan innan hade jag gjort listor och packat utrustning för att jag säkert inte skulle glömma något. Ända sedan Hallands Ultra i början av juni har jag haft problem med ena hälsenan och dessutom hade jag fått en förkylning veckan innan så uppladdningen hade inte varit den bästa men jag var fast besluten att inte ”fega ur”.

Vi var 53 stycken entusiastiska löpare som samlades på torget i Ystad. Alla verkade väl förberedda och det bildades snabbt tre olika berg med drop-bags.

Innan start. Observera högen med drop-bags till höger.

Innan start. Observera högen med drop-bags till höger.

Hmm... han ser självsäker ut... eller är det nervositet jag anar ;-)

Hmm… han ser självsäker ut… eller är det nervositet jag anar 😉

Solen sken från en klarblå himmel när starten gick 08:00 och vi påbörjade vår långa resa.

Förra året hade det regnat oavbrutet i nästan 12-timmar, då hade svårigheten för många varit att hålla värmen. Det blev snart väldigt tydligt att det inte skulle vara något problem i år, snarare tvärtom.

Efterhand som morgonen gick över i förmiddag blev det stadigt varmare, mycket varmare. Jag utformade snabbt en strategi som gick ut på att ta det lugnt på dagen och försöka ta igen detta på kvällen och natten. De flesta hade nog kommit till samma slutsats.

Även om jag efter någon timme övergick till huvudsakligen rask promenad så insåg jag att detta skulle bli VÄLDIGT tufft. Mitt på dagen var det över 28 °C i skuggan och den absolut största delen av sträckan var INTE i skuggan. ”Drick, drick, drick och tillsätt salt” var de tankar som hela tiden dök upp i huvudet och som jag försökte att följa.

Trotts värmen kunde jag inte låta bli att njuta av den vackra omgivningen, böljande fält och lummig grönska avlöste varandra.

Någonstans längs Österlenleden,

Någonstans längs Österlenleden,

Utsikt över Snogeholmssjön

Utsikt över Snogeholmssjön

Även om det gick väldigt långsamt så tog vi oss ändå framåt och trotts värmen kändes det ganska okej, om dock rätt jobbigt, när jag kom till första kontrollen vid 44 km.

Efter att ha bytt T-shirt och strumpor, och fyllt på med mat och dryck fortsatte färden.

Redan efter ett par kilometer började det ta emot rejält, jag strävade på men vid 53 km (1/3 av sträckan) så gick det inte längre utan jag var tvungen att ödmjukt erkänna mig besegrad. Även om det kändes surt så visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta så det var inte mycket att välja på. Min stora nemesis: värmen, hade knäckt mig denna gången…

Nu var jag inte precis ensam om att bryta, det var bara 45 % som slutförde detta året (rekordlågt) och vinnartiden var drygt 5 timmar mer än förra året.

Redan när jag satt och väntade på att bli upphämtad var jag fast besluten om att ge mig på det igen nästa år. Banan är fantastisk och allt var väldigt bra arrangerat. Ett stort tack riktas till arrangörerna som verkligen gjorde en fantastisk insats!

Länkar:

Hallands Ultra – Terräng och värme

Finns det något bättre sätt att fira nationaldagen än att springa premiären av Hallands Ultra 50k? Jag kunde i alla fall inte komma på något.

Hela våren har varit väldigt (ovanligt) kall, vilket naturligtvis inte varit något stort problem när man är ute och kutar men idag slog det om på allvar, något som jag inte alls hunnit anpassa mig till. Värderleksrapporten har varit något varierande, från regn och åska till solsken och +25 °C. Inget av det är direkt lockande när man ska ut och springa men det är bara att gilla läget.

09:00 står vi i alla fall ungefär 180 förväntansfulla löpare vid startlinjen.
Då har vi precis fått en rejäl regnskur över oss men nu verkar det vara uppehåll.

Starten går och vi ger oss iväg på en stig i skogen. Även om det inte är en bred stig så verkar det som att det fungerar bra och alla faller in i sin takt. Jag noterar, föga förvånande, att jag troligen håller en för hög takt men har lite svårt att hålla igen

Efter ungefär 3 km kommer vi ner till havet i Tylösand. Sen följer vi strandkanten ända bort till Halmstad. Det är ganska kuperat och backigt men utsikten är fin 🙂

Ett av mina syften med dagens lopp var att testa utrustningen inför sommarens galenskap. Därför hade jag, för ovanlighetens skull, en vätskeblåsa i ryggsäcken i stället för lösa flaskor, som jag brukar använda. Vid 12 km började det bli blött om benen och jag inser att vätskeblåsan läcker, rejält! Efter en del krångel lyckas jag vända den upp-och-ned men lovar mig själv att hålla mig till flaskor även i fortsättningen.

Inne i Halmstad är den andra kontrollen. Det har helt klart blivit varmare nu, gissningsvis runt 18 °C och temperaturen fortsätter att öka.

Efter Halmstad följer vi Nissan (ån) en bra bit, väldigt vackert med mycket lövträd.

Vid 25 km börjar det verkligen bli ett problem med värmen. Det är minst 20 °C nu och jag börjar känna mig överhettad. Det blir mer och mer inslag av gå-vila.
Vid depå 3 (28 km) är jag nästan helt nedbruten och försöker trycka i mig vätska och energi för att komma igång igen. Jag ger mig av men det går väldigt trögt! Ytterliggare några kilometer senare fattar jag ett beslut och tar av t-shirten, det kommer troligen leda till tråkiga skav efter ryggsäcken men just nu är värmen ett mycket större problem.

Vid 30 km är det en backspurttävling som gör ut på att man snabbast möjligt ska ta sig uppför en sträcka på 2 km med extra mycket uppförsbackar. Det kan nämnas att efter att vi lämnade Halmstad har banan successivt blivit mer och mer backig.
Jag gissar att det finns andra som är mer sugna på spurtpriset än vad jag är, plus det faktum att jag har problem med att över huvud taget förflytta mig framåt, så jag tar det lugnt.

Vid depå 4 (36 km) trycker jag i mig mer energi och ser till att dricka ordentligt, det gör lite nytta för när jag ger mig av igen känner jag mig ändå lite piggare.
Nu är vissa av backarna rent brutala! Vid 42 km är det en brant trappa som tar oss uppför en hög backe. Väl uppe står en skylt och en skål med nötkrämspåsar. Arrangörerna uppmuntrar oss till att ta lite nötkräm och passa på att njuta av utsikten över en närbelägen sjö, som verkligen är magnifik!

Vid sista depån fyller jag på nytt på med energi och dryck, det är ”bara” 7 km kvar men just nu känns det väldigt mycket. De senaste kilometerna har jag ett par fått känning av kramp i ena vaden. När jag ger mig ut på sista etappen drabbas jag vid ett flertal tillfällen av kramp i varierande grad, och i båda vaderna, typiskt…
Beslutsamheten är dock på hög nivå och jag strävar sammanbitet vidare.
Vi är nu ett litet gäng löpare som försöker att uppmuntra varandra och hjälpas åt den sista biten.

Hur otroligt det än kunde kännas två timmar tidigare så kommer vi till slut fram till den sista uppförsbacken mot mål. Nå släpper alla begränsningar och jag rusar in på upploppet samtidigt som jag ivrigt hejar på mina medlöpare så att även de spurtar över mållinjen. Hurra! Nu kommer krampen på allvar 🙂

En dusch och en vegetarisk hamburgare senare så börjar man känna sig som en människa igen.

Fantastiskt jobbig lopp, nu berodde det till stor del på värmen men även banan var rätt tuff. Den påminde en hel del om Tjörnarparen, som jag sprang i december men det kan hänga ihop med att de i båda fallen var orienterar som lagt banan 😉

Mer info finns här:

 

100k – Har man klarat det en gång så kan man väl göra det igen, eller?

Lejonbragden i Lund var Sveriges första 100 km lopp när det startade 1984. Loppet arrangerades tre gånger på 80-talet och vanns alla tre gångerna av den smått legendariska Rune Larsson.

För ett par år sedan var det ett gäng entusiaster som valde att återuppväcka det insomnade loppet och även lägga till en kortare distans på 50 km.

Förra året gjorde jag 100 km debut på Lejonbragden, det var naturligtvis grymt jobbigt men även väldigt kul. Stämningen före, under och efter loppet var väldigt bra och arrangörerna var helt underbara.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag gav mig på det igen.

Dessvärre har jag inte haft någon lysande träningssäsong, i princip hela februari var jag förkyld med tärningsuppehåll och den längsta sträcka jag sprungit tidigare i år var drygt 3 mil (för den oinvigne kan nämnas att det är STOR skillnad på 3 och 10 mil).
Ovanpå detta hade jag senaste veckan fått problem med en fot…
Så det var med viss oro som jag såg tävlingsdagen närma sig.

Kvällen innan loppet var vi ett gäng av deltagare, funktionärer och anhöriga som träffades på Elite Hotel i Lund för uppladdning och samkväm. Inte helt oväntat var det många bekanta ansikten. Anna var också med så hon fick en inblick i vad det var för andra dårar som ägnar sig åt denna typen av galenskap 😉

Tävlingsdagens morgon grydde med lovande väder, moln och svalt utan att vara kallt.
Det sista man vill drabbas av vid löpning är skav, planerar man dessutom att hålla på många timmar är det ännu viktigare att undvika. Lösningen heter smörjmedel, i detta fallet vaselin och Sportslick, som smordes in frikostigt samtidigt som jag pressade i mig frukostgröten.

Starten för 100 km skulle gå 07:00, så 06:30 var vi på plats för att hälsa på de andra löparna, fler kända ansikten, och hämta ut nummerlappar. Jag fick 81, precis som förra året, börjar misstänka att detta inte är en slump.

Innan start är det inga problem att se lugn och avslappnad ut.

Innan start är det inga problem att se lugn och avslappnad ut.

10 minuter innan start är det information från arrangörerna. Inget direkt uppseendeväckande, dessutom har en majoritet av de startande sprungit loppet tidigare.

Banan går i en åtta med ena rundan runt universitetsområdet och Ideon och andra rundan i Östra Torn. Start, mål och välfylld depå är i mitten av åttan, utanför hotellet i Sparta, dessutom är det vattendepåer ute vid Ideon och längst ut i Östra Torn. Banan är nästan 10000 m så man har en förlängd start första varvet.

Starten går och det känns helt okej men vis av erfarenheten håller jag ett lugnt tempo. OM jag fixar detta så lär jag hålla på i minst 11 timmar så där är gott om tid för tempohöjning, om man mot alla odds skulle känna att man hade för mycket spring i benen andra halvan.

Första varvet flyter på utan några problem och även andra och tredje känns rätt lätt. Varje gång jag passerar målområdet passar jag på att fylla på med energi, de första varven är det mest ostmackor och vatten, men sen övergår det mer till socker (frukt, läsk, kakor, godis, nötkräm) och salt (chips och saltgurka).

Fjärde varvet börjar det kännas tyngre och fötterna är inte helt glada längre. När jag kommit in för varvning vid 4 mil tar jag en längre paus och ägnar mig åt fotvård.

Det femte varvet känns rejält tungt! Jag börjar på allvar fundera på om detta ska gå att slutföra. Det känns som att kroppen inte svara riktigt och jag börjar känna av en lätt huvudvärk. Dessutom är det LÅNGT kvar. Lite väl tidigt att få denna typen av tankar…

Funktionärernas glada tillrop när jag passerar 45 km gör ändå att jag får lite ny energi och försöker tränga undan de dystra tankarna, något som är lättare sagt än gjort.

Efter 5 mil byter jag till shorts, temperaturen har väl stigit runt 5 grader från start.
Att ha kommit halvvägs är mentalt viktigt, även om man vet att andra halvan alltid är jobbigare. Min tid ligger långt efter vad jag hade förra året, men det bekymrar mig inte särskilt mycket, tar jag mig i mål är jag mer än nöjd.

På något sätt tar jag mig ändå vidare, även om partierna med gång blir fler och längre. Det märks tydligt på de andra deltagarna att även de börjar bli trötta (med något enstaka undantag) och det är flera som brutit, mestadels p.g.a. skador.

Vid 7 mil tar jag en längre paus igen för att ta hand om fötterna och byta strumpor. Vid 7,5 mil (Jippii! 3/4) möter jag en gammal kompis som jag inte sett på många år som springer med mig en bit. Nu har det börja regna en del vilket ger en välkommen uppfriskande känsla.

På något sätt har jag nu tagit mig runt 8 mil. Trycker i mig mer energi (socker och salt) och fortsätter. Min tanke är att om jag kan hålla mig i rörelse, oavsett hastighet, så kommer jag fixa det.

Vid 83 km blir jag upphunnen av första tjej som nu är inne på sitt sista varv, inte utan att man känner sig lite avundsjuk ;-).
Vi följs åt en bit innan hon försvinner bort på, vad som verkar vara, pigga ben.

Jag försöker muntra upp mig själv med att tänka: ”Nu ska jag bara passerar här en gång till.” Efter hand som jag kämpar mig förbi, i det här läget, välkända riktmärken.

Nytt pepp från funktionärerna vid 85 gör att jag ökar takten något. Vid 87 hinner jag upp första tjejen, som nu ser lite mer sliten ut – med all rätt!
Jag försöker uppmuntra henne med utrop i stil med: ”Nu när det mindre än 3 % kvar!”, ”Du fixar detta!”, etc. När hon bara har 1 km kvar (och jag ”bara” har 11 km kvar) ökar jag på pepptalket ytteligare, samtidigt som jag ökar takten. Hon kommer in på en mycket bra tid och tackar så mycket för hjälpen.

Själv biter jag ihop och ger mig ut på mitt sista varv.
Under denna dryga timmen hinner jag MÅNGA gånger tänka: ”Nu är det sista varvet! Kom igen!” och ”Sista gången vi passerar här nu!”.
På något sätt lyckas jag öka takten och de sista km ökar jag ytterligare tills jag äntligen i fjärran ser målet. Då maxar jag takten och rusar de sista 100 m.

JA!!!! Jag har gjort det! Jag tog mig i mål!

Helt utmattad sätter jag mig ner på den blöta marken för att hämta andan. Ett gäng som nyligen gått i mål vinkar in mig under tak med löfte om stol, filt och mjölk. Härligt!

Trötta hjältar efter målgång

Trötta hjältar efter målgång

Efter att ha hämtat andan en stund och stärkt sig med korv och te är det äntligen dags för en välförtjänt dusch.

Stort tack till alla arrangörer, funktionärer och deltagare som gjorde detta till en mycket minnesvärd tillställning!

Våra underbara funktionärer och arrangörer!

Våra underbara funktionärer och arrangörer!

Länkar:

http://www.lejonbragden.se Information, resultat och bilder

Ps. Min sluttid var mindre än två minuter långsammare än förra året, detta året var min varvningstid mycket jämnare.

Tjörnarparen 50k Trail Ultra – Terränglöpning på riktigt!

Tjörnarp är en liten by som ligger mitt i Skåne, strax norr om Höör.
1979 slutade persontågen att stanna i Tjörnarp men söndagen den 14 december 2014 var det premiär för det första planerade tågstoppet i Tjörnarp på 35 år.

Premiär var det även för terrängultramaratonloppet (härligt ord) Tjörnarparen 50k Trail Ultra.
Vädret hade varit rätt ostadigt i veckan, inte minst under fredagen då stormen Alexander drog förbi, men det verkade inte ha avskräckt någon.
37 tappra och förväntansfulla löpare samlades på morgonen i ganska klart väder och +2-3 °C vid den helt nya tågstationen för att delta i loppet.

Stämningen var verkligen på topp och det var många som kände varandra sedan tidigare,
nästan hälften av deltagarna var dessutom från samma klubb, Coach K Runners i Lund.

Innan start

Innan start

Starten

Starten

Arrangörerna informerade om banan, en stor del går på Skåneleden men även andra leder, vägar och inte minst obanad terräng.
Snistlar, markeringar och karta skulle hjälpa oss att komma rätt.
Dessutom skulle initiativtagaren till loppet, Lars, själv delta.

Längs banan fanns fyra depåer med ungefär en mils mellanrum. Första och sista 15 km av banan var samma.
En regel som meddelats redan tidigare var att man inte fick lämna någon depå efter 14:00, om man inte hade pannlampa och reflexväst med sig.

Bansträckningen

Starten går och vi påbörjar vår resa. Ganska omgående står det klart att det är väldigt blött i spåret men för det mesta lyckas vi undvika de värsta pölarna.
Löftet om terräng uppfylls med råge redan första etappen och jag inser i mitt stilla sinne att detta kan bli en rätt tuff utmaning.
Det visar sig också att det kräver ett visst mått av uppmärksamhet för att inte missa markeringarna och snitslarna, det funkar helt klart inte att bara följa efter ryggen framför 😉

När jag kommer fram till första depån har eliten redan för länge sedan försvunnit i fjärran men vi är ett gäng som håller ungefär samma tempo.
Stärkt av vatten från depån och energi från ryggsäcken ger jag mig ut på nästa etapp.
Det börjar redan kännas att jag inte är i någon högform, föga förvånande med tanke på mina traditionella förkylningar i november-december, men det är bara att kämpa på.

Vid 19 km lyckas jag med min första större felspringning. Missade att banan avvek från Skåneleden och istället följde en vit markering.
Efter nästan 500 m blev jag misstänksam och vände tillbaka för att snart vara på rätt spår igen.
Dock började det kännas rätt tungt i benen.

Jag kom i alla fall fram till andra kontrollen som var inhyst i en jurta.
Här bjöd de glada funktionärerna på varm blåbärssoppa. Ett mycket välkommet tillskott!

Fortsatte ut på tredje etappen men nu blev det mer inslag av gåvila.
Började på allvar fundera på om detta verkligen skulle gå men försökte efter bästa förmåga att jaga bort dessa tråkiga tankar.

En bit in på tredje etappen skulle vi börja följa en led med svart markering. (Som ett litet stickspår kan jag säga att svart inte är någon bra ledmarkering, det är väldigt svårt att se markeringarna.)
Trots att det var väldigt blött, både ute i skogen och på vandringslederna hade jag faktiskt fram tills nu lyckats hålla fötterna torra.
Efter ca 25 km plumsade jag i första gången och de följande km blev det ytterligare ett par gånger. Hade dock varit förutseende så fötterna var väl insmorda men det blev rätt kallt ett tag innan de hunnit torka till.

Vid tredje depån kändes det rejält tungt men här hade arrangörerna packat små påsar med saltgurka, chips, sött godis och salt godis, som man kunde ta med sig.
Klockan var nu 12:10 så det verkade mycket rimligt att jag skulle komma till fjärde depån innan 14:00.
Efter att ha fyllt på mig själv och vattenflaskorna gav jag mig ut igen, dock ganska lugnt.
Funktionärerna på depån hade sagt att man skule följa vägen en bit innan det var en backe upp till vänster.
”En bit” innebar ca 3 km men det var en välkommen omväxling mot den kuperade terrängen.
När jag väl kom fram till backen visade det sig verkligen vara något i hästväg! Osäker på om jag någonsin råkat ut för något liknande tidigare. Måste varit runt 40 höjdmeter på bara 100 m sträcka (ska kolla upp det någon dag). Löpning var helt uteslutet och även att gå uppför var väldigt ansträngande.

När de värsta backarna var avklarade började benen röra sig lite lättare igen. En anledning skulle kunna vara att jag proppat i mig massor med socker och salt 🙂

Nu kom jag dessutom in på samma väg som som vi sprungit tidigare, fast andra hållet. På nåt sätt kändes det lite enklare.

Kom fram till den fjärde och sista depån, som var samma som den första, med god mariginal, klockan var då runt 13:20. Fyllde på med nya godispåsar och fortsatte. Nu var jag verkligen seriöst trött!

Tröttheten visade sig inte minst med att jag missade att leden vek av från skogsvägen och det dröjde nästan en kilometer innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka.

Om jag tyckte att terrängen varit tung på vägen ut var det ingenting mot hur det kändes på vägen tillbaka men ömsom gående och omsom ”springande” så tog jag mig ändå framåt. Eftersom jag sprungit fel vid ett par tillfällen visste jag att GPS:en inte var mycket till riktmärke men när jag passerade 50 km intalade jag mig själv att det ändå inte var så mycket kvar – En mycket uppmuntrande tanke!

Arrangörerna hade lovat fika och BASTU när man kom i mål och det var verkligen något som motiverade mig till att fortsätta.

När jag kommit till Tjörnarpasjön hörde jag det välbekanta ljudet från ett tåg och det gav extra energi i benen.

Till slut såg jag äntligen stationen och nu var det bara en kort spurt bort till det efterlängtade målet! Äntligen!!

Till min förvåning visade det sig att jag, trots mina extrarundor, var långt ifrån sist.

I mål fick jag fikabiljett, placket och ett kort som skulle lösas in mot ”Finisher”-tröjan, sen stapplade jag bort till omklädningsrummet och den mycket efterlängtade bastun.

Den stiliga "Finnisher"-tröjan

Den stiliga ”Finnisher”-tröjan

Ett mycket härligt men tufft lopp. Väldigt bra arrangerat!
Kändes som ett mycket bra avslut på 2014!

Länkar:

 

Det kan även nämnas att jag lyckades klämma in nästa 55 km på ett 50k-lopp – Det gäller att få valuta för pengarna 🙂

Yddingeloppet – Höstens vackraste terränglopp

Yddingeloppet i bokskogen i Torup (utanför Malmö) är ett ganska välkänt lopp i denna delen av landet. Många ser det som sista loppet för säsongen, det ingår i Skånes Veterancup och utgör finalen i Skånes Grand Prix.
2013 blev det dessutom utsett till Årets lopp i Skåne.

Vädret var ganska ostabilt veckan innan loppet men när tävlingsdagen infann sig så var det uppehåll och framåt förmiddagen tittade även solen fram.

Fredrik hade lyckats locka dit ett helt gäng kollegor med familjer. Både som skulle delta i loppet och som utgjorde supportteam/hejaklack.

Loppet går genom vacker bokskog och är rätt kuperat. Distansen är 6 eller 12 km och Anna valde 6 km medan Fredrik startade i 12 km klassen.

Det märktes tydligt att det var ett populärt lopp, det var runt 500 startande i 6 km och drygt 1200 i 12 km. Detta resulterade att det var lite trångt i starten och för dem som hamnade långt bak blev det en flaskhals direkt efter start när man svängde in i skogen.

Loppet flöt ändå på väldigt bra och det var verkligen en fantastisk natur att springa i; längs grusvägar/stigar omgiven av stora bokar men blad i alla höstens färger.

Precis som utlovats var det även en hel del backar, inga extrema, varken vad gäller lutning eller längd, men framför allt mot slutet började det kännas rejält i benen.

Väl i mål hade vårt pålitliga supportteam mat och dryck för trötta men nöjda löpare.

På alla sätt ett mycket trevligt arrangemang som varmt rekommenderas!

Länkar: