”75 km löpning mitt i natten. Är du galen?”

”75 km löpning mitt i natten. Är du galen?” Dessa ord är de första som möter en när man går in på Ursvik Ultras webbsida och det ligger nog en hel del i det, själv har jag fått höra ett gäng varianter på detta när jag berättat vad jag hade anmält mig till.

Prolog
När jag sitter på bussen på väg till Ursvik dyker frågan återigen upp i huvudet: ”Varför gör jag detta? Varför anmäler jag mig till ett lopp på 75 km (15 km längre än jag någonsin sprungit tidigare), som går på en extremt backig bana som till stora delar är täckt med is och där starten dessutom går mitt i natten?”. Frågan har dykt upp flera gånger och lär nog göra det igen under natten.
Svaret är kanske precis som jag svarade härom dagen: ”För att det finns!”.
Ska försöka hålla den tanken i huvudet under natten 🙂

I väntan på timmen T…
Klockan är halv 12 på natten och det ligger en tydlig förväntan hos dem som samlats till detta kraftprov. De flesta är medvetna om att detta är ett riktigt kraftprov, det krävs inte bara uthållighet och benstyrka utan även en envishet/målmedvetenhet som är utöver det vanliga eller som vi brukar säga ”pannben” för att kunna fortsätta även om tröttheten övermannar en och det är LÅNGT kvar.

Tio minuter innan start är det information. Deltagarna kontrollerar sin utrustning (Har jag rätt kläder? Fungerar pannlampan? etc.).

En fördel med varvlopp är att man med jämna mellanrum kommer tillbaka till sin väska och kan byta/komplettera men med tanke på att ett varv är 15 km så tar det en stund innan man är tillbaka igen.

Före start
Såhär fräsch kan man se ut INNAN start.

Och så bär det iväg…
Starten går och alla påbörjar resan mot 75 km. Vi har fått en varning om att det är halt i spåret. Själv har jag broddarna liggande i väskan, förhoppningsvis slipper jag använda mig av dem… Denna tanken grusas ganska fort, efter tre vurpor på fyra km inser jag att broddarna måste på, även om de inte precis är bekväma. Mycket riktigt känner jag hur det klämmer på tårna direkt efter att jag satt på dem – ingen bra början direkt (det finns en risk att mina fötter aldrig förlåter mig)…

Majoriteten av de tävlande har försvunnit i fjärran, själv tar jag det lugnt och tänker att ”Det är LÅNGT kvar”. En liten grupp till tänker samma tanke. Första branta backen dyker upp och vi går uppför den, att springa i uppförsbackar suger väldigt mycket kraft och det finns MÅNGA backar på denna banan.

Det är naturligtvis mörkt. Ljusstarka pannlampor är absolut ett måste, inte minst med tanke på hur halt det är i spåret.

Kilometrarna glider fram under fötterna och nästan två timmar efter start är vi tillbaka vid målområdet igen. Fyller på med energi från ”gottebordet” och byter strumpor.
Det där med energi är ett intressant kapitel. Vatten och energi måste fyllas på konstant oavsett om man känner sig hungrig/törstig eller inte. Energi fylls inte på för att den behövs nu utan för att den behövs om två timmar. Framförhållning är ledordet för att detta ska kunna funka. En munfull vatten i varje uppförsbacke och en hembakad energikaka ca var tredje km verkar vara ett fungerande koncept. Förutom att man hinner bli väldigt trött på energikakor efter ett gäng timmar 😉

När jag går in för varvning för andra gången börjar det kännas tungt och det är fortfarande 45 km kvar. Det känns konstigt nog inte mentalt jobbigt, annars brukar man oftast drabbas av tankar i stil med: ”Nu skiter jag i detta!”. Det KAN bero på en konstant sockerchock efter alla energikakor.

Strax efter att jag påbörjat mitt tredje varv blir jag varvad av han som ligger först och han ser förvånansvärt pigg ut. Vi ropar uppmuntrande ord till varandra och sen försvinner han bakom nästa krök.
Trots att det är ett varvlopp och det är ca 75 peroner ute i spåret är det förvånansvärt få som varvar mig. Dem jag kommer ikapp eller som kommer ikapp mig tillhör i de flesta fall den lilla klungan som tog det lugnt i början. Den mesta tiden springer man faktiskt helt ensam.

Tredje varvet är helt klart jobbigare, det börjar kännas att man hållit på i fem timmar vid det här laget. En positiv sak är att det håller på att bli ljusare och fåglarna vaknar. När jag går in för varvning för tredje gången är det nästa helt ljust och jag lägger ner pannlampan i väskan.

Fjärde varvet är tungt, riktigt tungt. Även om jag redan klarat av mer än hälften så är det  30 km kvar, 4-5 timmar. Dessutom börjar det snöa vilket gör det ännu halare i spåret.

När jag kommer in för varvning för sista gången tar jag en längre paus och fyller på med energi inför sista varvet. En positiv grej är att min löparkompis T. sagt att han ska springa ikapp mig och hålla mig sällskap sista biten.

Det är med lättare steg som jag påbörjar mitt sista varv. Det går kanske inte snabbare än de senaste varven men det känns i alla fall lättare. Detta ÄR sista varvet! Jag KOMMER att klara det!
Dock verkar T. ha missat mig på något sätt och efter ett tag får jag ett meddelande om att vi ses i mål i stället.

När det är ca 4 km kvar kommer det ett nytt lättare snöfall. Denna gången känns det inte jobbigt utan mer vackert. Det är med en känsla av eufori som jag liksom i trans sätter den ena foten framför den andra under den sista sträckan mot mål och vila.

Så ser jag till slut målet i fjärran och det är med uppbjudande av mina återstående krafter som jag spurtar de sista 300 m in i mål ivrigt påhejad av funktionärer, medtävlande och vänner. Jag klarade det!!

Förutom T. har även J. letat sig dit och har som vanligt kameran i högsta hugg. En del av bilderna kan ni se nedan. Tack för detta J.

En korv och en mugg blåbärssoppa senare känner jag hur duschen och bastun ropar mitt namn och jag staplar ditåt med ett stort leende på läpparna.

Stort tack till alla funktionärer och medtävlande för en fantastisk jobbigt och underbart lopp!

Avslutar med ett citat av Alan Cabelly: ”Vilken dåre som helst kan springa maraton. Men det krävs en särskild sorts dåre för att springa ultramaraton”. Jag skulle nog vilja tillägga att välja en ultra som går på en extremt backig bana, som dessutom till stora delar är helt täckt med is kräver ytterligare en speciell form av dåre, alternativt galning.

slutspurten
Sista spurten in i mål.

trott_och_nojd
Trött men mycket nöjd! Observera ”gottebordet” i bakgrunden.

Läs mer här: ursvikultra.se.


Kommentarer

”75 km löpning mitt i natten. Är du galen?” — 3 kommentarer

  1. Spännande läsning och framförallt: Grattis till en helt fantastisk insats! Otroligt starkt gjort!
    /Jakob

  2. Hej min påg.
    Nu har jag äntligen läst. Det är nog så att ni är lite galna som gör nåt så vansinnigt. Du gjorde det och det är mycket imponerande. Kram Mamma

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.