Öppet spår med öppet sinne

Så stod jag (Fredrik) då där, precis på den plats som jag två år tidigare försäkrat att jag aldrig skulle stå; i startfållan till Vasaloppet. Börjar lite lätt fundera över vad jag gör här, jag är ju inte ens en särskilt bra skidåkare och nu har jag 9 mil framför mig. Men som vanligt när jag ger mig in på denna typen av galenskap gör jag det med stor dos självironi.

Bredvid mig stod O, troligen huvudanledningen till att jag själv stod där. Hade inte han genomfört detta ett år tidigare hade jag troligen aldrig givit mig på det. Ibland har man tur 🙂

Vi är inte precis ensamma, det står drygt 8800 andra här och väntar och värmer upp. Precis framför är det en orange nummerlapp som börjar på 30 – det är respekt!

Så går då till slut starten och alla börjar röra på sig, leden formeras och färden mot Mora är igång.
Lagom till vi passerar startlinjen har vi faktiskt kommit upp lite i fart även om det är ganska trångt. Efter en km tar det tvärt stopp. Vi har kommit fram till backen, tillsammans med alla andra. Nu går det VÄLDIGT långsamt uppför. Har hört talas om det men inte insett att det skulle vara såhär drygt. Inte ansträngande, eftersom det går så långsamt, utan bara drygt.
Nåja, vi kommer ju uppåt i alla fall. Roar mig lite med att sjunga och ropa uppmuntrade saker till O och mina andra medresenärer.
Det tar LÅNG tid, typ 25 min för två km, men till slut är vi uppe och loppet börjar på allvar.

Jag och O håller sällskap men redan vid andra kontrollen, Mångsbodarna, känner jag att det går lite för fort. Det faktum att det då är nästan 7 mil kvar känns lite jobbigt… Det visade sig efteråt att detta också var min snabbaste etapp.
Dessutom hade jag för varma kläder på mig, efter byte till tunnare vantar och pannband i stället för mössa känns det MYCKET bättre.
Efter Mångsbodarna bär det nerför och åkningen känns lättare. Dock är O helt klart starkare och efter halva sträckan, vid Evertsberg, är vi båda överens om att vi skulle mötas i Mora i stället för att följas åt.

När jag lämnar Evertsberg känns det på många sätt lättare, dels är jag nu drygt halvvägs och dels är det inte alls lika trångt längre. Fartgrupperna har nu hunnit formera sig.
Trevligare åkning skulle jag nog sammanfatta och kilometerskyltarna passerar efter hand.

Vädret blir hela tiden mildare och temperaturen stiger upp till + 5°C, inte precis optimalt för snön…

När det är ca 17 km kvar till Mora börjar jag bli rejält trött och det känns fysiskt tungt. 17 km innebär typ 1,5-2 timmar till… Kämpar vidare och lovar mig själv att ladda rejält vid sista kontrollen. Precis innan Eldris passerar man skylten 10 km till Mora och allt känns mycket lättare.
Jag stärker mig återigen med blåbärssoppa och ger mig av på den sista etappen, samtidigt som jag uppmanar mig själv att inte ta ut segern i förskott. 9 km är ändå 9 km och loppet är inte över förrän jag passerat portalen i Mora.
Jag hittar en lämplig rygg att följa som tar mig ända in i mål.

Det är med stor lättnad och glädje som jag passerar under portalen med de berömda orden: ”I fäders spår för framtids segrar”! Jag klarade det!

Som sammanfattning skulle jag säga att det var ungefär så jobbigt som jag räknat med, spåren var sämre än jag räknat med, tejpvalla var absolut ett bra val och det gick fortare än jag räknat med. Kort sagt en intressant, jobbig och härlig upplevelse.

Läs mer här: www.vasaloppet.se


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.