Trans Scania – 246 km i Skåne

2010 organiserade Stefan Samuelsson den första upplagan av Trans Scania, loppet som går ifrån Öresund tvärs över Skåne till Östersjön OCH tillbaka. Sedan ett gäng år tillbaka är det Martin & Magnus i löparföreningen Lejonbragden som organiserar loppet.

Upplägget är att man startar längst ut på Långa Bryggan i Bjärred sen in till Lund och vidare till Skrylle där man hakar på Skåneleden som man följer hela vägen till Haväng och tillbaka till Lund. Arrangörerna sätter ut en dropbag i skogen utanför Sövde men i övrigt är det upp till var och en att organisera den hjälp man behöver för att klara denna väldigt krävande utmaning. Vissa löpare väljer att klara sig helt utan utomstående support utan ordnar själv allting längs med vägen.

När jag första gången hörde talas om loppet tyckte jag det lät HELT galet! 246 km! Sen dess har jag träffat en del av den exklusiva skaran som faktiskt har genomför detta och de senaste åren har jag varit ute och hejat på löparna och även varit på plats vid målet. Alltid lika imponerad. När jag såg målgången förra året bestämde jag mig för att försöka anmäla mig till i år. Eftersom där bara är 20 startplatser och ett högt tryck så gällde det verkligen att vara på hugget när anmälan öppnade i oktober. Platserna tog slut på ett par minuter men jag lyckades anmäla mig, nu återstod 10 månader av uppladdning, träning, planering och nervositet. Dessvärre var inte träningsupplägget så bra som jag hade hoppats med långdragna förkylningar och andra problem under våren/försommaren men i juli kände jag hur det började lossna och jag var rätt övertygad om att det skulle vara möjligt att genomföra. Till saken hör att maxtiden är 60 timmar så där finns marginal till långvila om det skulle behövas.

Kvällen innan loppet träffades vi inne i Lund för uppladdning och samkväm. Det visade sig att drygt hälften av deltagarna gav sig på loppet för första gången men där var även luttrade veteraner såsom Henrik Kockum, inställd på att genomföra TS för sjunde gången, och Mia Thomsen och Staffan Ring, som båda skulle ge sig på sitt fjärde TS.

Fredagen den 9 augusti var det äntligen dags för start. Vi samlades vid Långa Bryggan strax efter sju för att hämta ut GPS-sändare och lämna in dropbags. Till min glädje var flera medlemmar i LMM på plats för att lyckönska mig, sådant värmer verkligen!

Kvart i åtta knatade vi ut på Långa Bryggan för traditionsenlig fotografering och sista information.

08:00 påbörjade vi till slut vår resa med vinden i ryggen och solen i ansiktet.

In till Lund var vi hyggligt samlade och tog det lugnt, väl medvetna om att vi hade en lång prövning framför oss. När vi passerade Tetra Pak i Lund var ett helt gäng av mina kollegor ute och hejade på oss. Jättekul!

Första etappen, från Bjärred till Skrylle, är 25 km utan några ställen att proviantera längs vägen så Anna hade ordnat med depå vid Stora Råby.

När jag kom till Skryllegården var Anna på plats där och jag fick i mig lite mer energi (pannkakor och blåbärssoppa) innan det var dags att haka på Skåneleden.

Genom Skrylleskogen och vidare över Knivsåsen för att sen ge sig upp mot Romeleåsen, en vacker men bitvis väldigt jobbig sträcka. Stannade till vid Dalby stenbrott för att skölja huvudet. Solen och värmen började nu bli lite problematisk, framför allt i de tuffa backarna på Romeleåsen och när jag kom fram till golfklubben kände jag mig rejält varm, så jag köpte läsk och glass innan jag fortsatte. Efter ytterligare en bit ångrade jag mitt förhastade inköp eftersom magen inte verkade särskilt nöjd. Jag började bli lite illamående men det kändes ändå som att det funkade hjälpligt.

Stannade till i Blentarp och köpte frukt för att få lite friskare känsla i munnen (man blir fort trött på socker).

När jag kom fram till Sövdesjön var Bo-Göran från LMM där för att heja på mig. Jag blev både förvånad och, framför allt, glad. Skippade kiosken vid sjön eftersom jag fortfarande kände mig lite illamående och det bara var ett par km till dropbagen där jag skulle få lite stabilare mat.

Vid dropbagen bytte jag kläder och satte mig ner för att försöka äta lite. Utan att gå in på detaljer så gick det inget vidare och det slutade med att jag hade mindre i magen i stället för mer… Nu blev jag bekymrad… Skulle jag behöva bryta?… Utan energi är det helt omöjligt att ta sig runt… De andra deltagarna som var på plats försökte muntra upp mig och efter en stund gav jag mig i alla fall av med ett par extra mackor i ryggsäcken som jag skulle försöka få i mig längs vägen.

Vid Snogeholmssjön satte jag mig ner en stund för att försöka äta och även om jag inte fick i mig så mycket fick jag iaf behålla det, vilket ändå är lite uppmuntrande.

Humöret var väl inte precis på topp när jag lunkade vidare.

Joel hade lovat att hjälpa mig under natten och vi hade avtalat att han skulle möta mig i Lövestad. Nu hade min tidsplan blivit rätt rubbad och jag skulle inte hinna dit i tid. När jag ringde upp honom svarade han bara glatt att han skulle leta upp mig när han kommit till området. Det är bra med GPS-sändare!

Nu hade det hunnit bli mörkt och jag var helt inställd på att sova, även om klockan inte var så mycket. Joel mötte mig strax efter tio och såg till att jag fick energi och uppmuntran, jag var då i stort behov av båda sakerna! Vi gjorde upp att han körde i förväg så att vi möttes med ungefär 30-45 minuters mellanrum. Det var främst Joel som stod för planeringen av etapperna men det gjorde han med bravur.

Strax efter midnatt kom vi fram till Lövestad och restaurangen Karlssons Hörna. Karlssons Hörna har på senare år blivit lite av en obligatorisk del av Trans Scania. För det första håller de extra öppet bara för att vi ska kunna få mat under natten och när man kommer innanför dörren möts man av ett stort välkomnande och mycket omsorg och kärlek! Jag lyckades iofs inte äta så mycket av den goda pizzan men vi fick med oss resten i en kartong och mitt udda önskemål om en kopp buljong löstes utan frågor. De envisades dessutom med att bjuda på maten för löparna! Fantastiska människor!

Stärkt av pizzan fortsatte jag österut. Den outtröttlige Joel mötte upp med jämna mellanrum och det mesta av pizzan gick ner under natten. Framåt morgonen började det regna en hel del. Jag började även känna mig rejält trött så vid 5-tiden ordnade Joel en sovplats till mig med tak, liggunderlag, kudde OCH filt. Kan man begära något mer? Sov en timme och även om det kändes att man hade många mil i kroppen blev man ändå lite piggare. Det är alltid enklare när det ljusnar, även om det fortfarande regnade en del.

Tackade Joel för hans fantastiska insats under natten och gav mig av mot Brösarp. Nu var det inte långt kvar till havet! När jag kom till Brösarp var klockan halv åtta och det var fortfarande stängt överallt så jag fortsatte direkt mot Haväng. Nu hade det helt slutat regna, vilket lyfte humöret ytterligare.

Väl i Haväng kunde jag äntligen doppa handen i Östersjön innan jag vände mig västerut och började resan tillbaka.

Min kollega Oskar hade tidigare sagt att han tänkte hålla mig sällskap under lördagen och på morgonen hade han meddelat att han skulle ställa bilen i Brösarp. Han kom ifatt mig på vägen tillbaka ifrån Haväng och vi började med frukost i Brösarp innan vi fortsatte.

Eftersom detta är ett fram-och-tillbaka-lopp träffade jag alla andra deltagarna under natten och morgonen och de sista mötte vi strax utanför Brösarp. Det blir naturligtvis inga långa pauser men man hinner åtminstone säga några uppmuntrande ord till varandra.

Verkaån

Oskar höll mig sällskap hela vägen tillbaka till Lövestad, där vi var vid tre på lördagseftermiddagen. Jag var mycket tacksam för hans sällskap! Innan vi skiljdes åt meddelade han att han även skulle följa mig sista biten in till Lund på söndagen. Härligt!

Tillbaka på Karlssons Hörna möttes jag av en ny våg av omsorg och uppmuntran. Stärkt av en hamburgare (som de inte ville ha betalt för nu heller) gav jag mig av igen.

Mellan Lövestad och Eriksdal finns en LÅNG backe på två km. Österut är det en rätt tung uppförsbacke men västerut är det i stället en härlig nerförsbacke! Humöret var betydligt bättre nu än när jag passerade åt andra hållet. Jag mådde bättre och man ska inte underskatta det psykologiskt viktiga i att vara på väg tillbaka.

Snogeholmssjön
Snogeholmssjön

När jag kom till Snogeholmssjön var där ett livligt gäng en bit ifrån leden och plötsligt ropade någon: ”Heja Fredrik!”. Jag trodde först inte att det gällde mig (så ovanligt namn har jag inte) men ett par i gänget kom framrusande och berättade att de precis kollat upp hur det gick via hemsidan, att jag såg pigg ut och att jag snart skulle vara ifatt tre andra som passerat en stund tidigare. Även uppmuntran från okända är naturligtvis välkommet.

De hade dessutom till viss del rätt. Jag kom ifatt en av mina medtävlande en bit innan dropbagen. Han hade problem med fötterna men kämpade på.

Anna hade meddelat att hon skulle möta upp vid Sövdesjön så jag nöjde mig med ett kort stopp vid dropbagen för klädbyte.

Vid Sövdesjön möttes jag av energi och kärlek och passade på att ta en stunds vila och bada fötterna. Fötterna hade faktiskt klarat sig bra men det kändes ändå att man var uppe i över 18 mil.

Sövdesjön by night
Sövdesjön by night

Passerade genom ett stängt Blentarp och bestämde mig för att sova en stund när jag äntligen kom fram till golfklubben (svårt att hitta rätt väg i mörkret på ett par ställen).

Sov en halvtimme på gräsmattan vid vattenkranen. Efter att jag kommit igång igen kände jag mig betydligt piggare. Klockan var strax efter ett på natten och en stjärnklar himmel. Nu testade jag att höjda tempot mellan varven, vilket kändes rätt okej (konstigt nog). Tanken på att det nu var mindre än ett maraton kvar var helt klart uppmuntrande! Tog det försiktigt i nedförsbackarna på Romeleåsen, det är rätt lurigt i mörkret och kom så småningom fram till hållplatsen Knivsåsen där Oskar mötte upp igen.

Oskar, min outtröttliga pacer!
Oskar, min outtröttliga pacer!

Vi höll ett (under omständigheterna) rätt hyggligt tempo in mot Skryllegården där vi gjorde ett kort stopp innan vi gav oss på sista etappen in till Lund.

Nu var det inte mycket ork kvar och fötterna började göra rätt ont men tanken på att snart vara i mål, och en ström av uppmuntran ifrån Oskar, gjorde att jag stretade vidare genom Hardeberga och ner mot Lund.

Även om jag var trött lyckades vi få till någon form av spurt på upploppet och vi sprang i mål under rungande applåder ifrån den lilla skaran som var på plats. Vilken underbar känsla!

Jag fick min efterlängtade finisher T-shirt, tackade arrangörerna och Oskar och stapplade tillsammans med Anna mot den väntande bilen, hemmet, duschen och sängen.

En väldigt nöjd men inte alltför pigg löpare efter målgång
7 timmars sömn senare. Ser lite piggare ut nu 🙂

Mer information finns på Trans Scanias hemsida: http://www.transscania.se
Bilder, filmer etc. finns även på Facebooksidan: https://www.facebook.com/transscania/


Kommentarer

Trans Scania – 246 km i Skåne — 3 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.