GAX 100 miles – Andra gången gillt

När man pratar ultralöpning så är 100 miles (160,9 km) en av de klassiska distanserna. Det är också den längsta av de vanligen återkommande distanserna.

I Sverige finns fyra officiella 100-miles lopp, ett under varje årstid: vinter Arctic Ultra i Arvika, vår TEC 100 i Täby, sommar GAX i Skåne och höst BRR 100 in Västerås.
Det är inte så svårt att gissa vilket som brukar vara varmast 😉

Förra året gjorde jag mitt första försök att klara den magiska distansen 100 miles.
Det gick inte så bra och jag var tvungen att bryta efter ”bara” 1/3 av loppet. Det största problemet var värmen, det var årets dittills varmaste dag på upp till 28 °C, rapporten från detta hittar ni här: 1/3 GAX – Att ödmjukt erkänna sig besegrad.

Precis som jag tänkte direkt efter att jag bröt förra året så var jag fast besluten att testa igen och därför var jag en av 59 startande, ett antal anhöriga och ett gäng fantastiska funktionärer som samlades i Ystad på lördagsmorgonen den 23:e juli 2016.

Eftersom mitt i särklass största problem förra året hade varit värmen så var jag lite orolig för detta men enligt väderleksrapporten på fredagskvällen skulle det bli molnigt och ca 24 °C, vilket väl är acceptabelt. På lördagsmorgonen kunde meteorologerna glatt konstatera att de haft fel tidigare och att det skulle bli strålande solsken hela helgen och upp till 28 °C – toppen…
Inget att deppa för, en lärdom från förra året var att ta det extremt lugnt för att orka i längden. Värme har alltid varit mitt största problem.

Vid starten var det iaf rätt okej temperatur så 08:00 påbörjade vi vår 160,9 km resa med en tur genom Ystad. GAX följer Skåneleden, främst Österlenleden, hela vägen.
Längs leden finns det möjlighet att fylla på vatten, men kanske inte så ofta som man hade velat. Från Ystad är det 24 km till första vattenkranen vid Snogeholmssjön.

GAX är uppdelat i fyra delar med tre support- och ”drop-bag” stationer. Vid dessa stationer möts man av glada funktionärer som förser en med energi och dricka samt den drop-bag som man förberett i förväg och lämnat in innan start.
Stationerna är vid: Magleberg 44 km, Haväng 79 km och Sandhammaren 131 km.
Sen finns där även ett par obemannade vätskestationer när det är för långt mellan kranarna.
I varje drop-bag hade jag, förutom ombyteskläder och en del mat (som jag åt väldigt lite av), lagt 1 l blåbärssoppa – Det var en riktig höjdare! Något att komma ihåg till nästa gång.

Första 2,5 milen till Snogeholmssjön var inga problem, det hade inte hunnit bli särskilt varmt och kroppen var full av energi. Tog det ändå lugnt och gick i alla uppförsbackar.

Från Snogeholmssjön till första stationen vid Magleberg började värmen redan göra sig påmind och jag sänkte farten rejält. Kände mig rätt fräsch vid stationen och tog en paus för att smörja in fötterna och byta strumpor och tröja. (Tråkigt nog var där ett par av mina medlöpare som inte mådde så bra…)

Från Magleberg blev det ännu lugnare tempo. Nu kommer man upp på de vackra åsarna i Lövestad.

Vid vattenkranen vid museet i Hallsberg tog jag en matpaus. Det var här jag stupade förra året men än så länge känns att okej, börjar få lite problem med tryck på ovansidan av fötterna dock…

Matpaus vid Hallsberg

Matpaus vid Hallsberg

Från Hallsberg kommer man in i ett skogigare = skuggigare parti, vilket var väldigt skönt med tanke på värmen, men även ett mer kuperat parti. Nedförsbackarna började helt klart bli ett problem för fötterna. Stannade och tejpade men det hjälpte inte helt.

Brösarps backar är ju välkända i trakten och om man följer Skåneleden får man sig en beskärd del av dessa, dock inte de allra värsta. Från Brösarp började jag få lite vittring på havet och stationen vid Haväng, så det hjälpte till att hålla mig igång.
Efter att jag bröt förra året gav jag mig hundan på att jag i alla fall skulle ta mig till Haväng vid nästa försök och ett försiktigt tempo och tillräckligt intag av vätska och energi gjorde att jag kom dit strax innan nio på kvällen, nu var temperaturen behagligare.

Äntligen de tre H:na: Haväng, Havet, Halvvägs!

Från Haväng ska man, i princip, följa havet hela vägen ner till Ystad, detta stämmer inte helt eftersom där är ett par ställen där man leden går en bit inåt landet, bland annat mellan Knäbäckshusen och Vik.

I Haväng bytte jag skor och kläder samt packade ner pannlampa och varmare kläder innan jag fortsatte ut längs med havet.

Dessvärre hade jag börjat få problem med magen, även om den inte kraschat helt. Det var troligen en kombination av värme och ovan ansträngning. Under dagen hade jag haft svårt för att stoppa i mig tillräckligt med energi, även om jag iaf försökte att dricka tillräckligt (tur jag tog med blåbärssoppan).

I Kivik fick jag två gånger frågan om vad vi höll på med. När jag förklarat blev jag erbjuden skjuts vid båda tillfällena men avböjde 🙂

När jag fortsatte söderut från Kivik hade det börjat bli mörkt så pannlampan åkte fram.

Så småningom kom jag fram till Stenshuvuds nationalpark och stretade leden hela vägen upp på den högsta punkten (96 m.ö.h.). Tog en paus och tittade på månen som skymtade bak molnen (typiskt att det skulle vara molnigt på natten men inte på dagen).

Måne över havet vid Stenshuvud

Måne över havet vid Stenshuvud

Från Stenshuvud var det en rätt seg sträcka innan jag kom fram till Vik.
Här passade jag på att vila och bada fötterna i fiskehamnen.
Efter Vik träffade jag på de första medlöpare som jag sett sen Kivik och vi hade sällskap ner till Simrishamn.

I Simrishamn var jag riktigt trött och funderade på att sova men insåg att jag i så fall inte skulle hinna ta mig i mål. Jag drabbades av ett gäng negativa tankar i stil med: ”Det finns inte en chans att jag kommer att orka detta” och ”Ska jag bara lägga mig ner här eller ska jag försöka släpa mig till nästa station vid Sandhammaren?”.
Då hade jag tagit mig ca 11 mil och klockan var väl runt fyra på morgonen. Målet skulle stänga 16:00 så jag hade fortfarande 12 timmar på mig.

Släpade mig dock vidare och strax söder om Simrishamn satte jag mig och tittade på soluppgången över havet och försökte äta en del, utan någon större aptit.

Soluppgång över havet

Soluppgång över havet

Kämpade dock vidare och nu när det var ljust igen kändes det lite lättare.
Passerade ett sovande Brantevik och kom ner till Skillinge, via en tråkig bit som till stor del var bilväg. Dock kände jag mig ändå piggare så jag drog upp tempot något.

Efter Skillinge var det nästan 15 km kvar till stationen vid Sandhammaren. Mycket av denna sträckan gick ända nere på stranden och den kändes verkligen evighetslång! Man såg flera kilometer framåt samtidigt som jag strävade på i sanden. Detta var nog, psykologiskt, den jobbigaste sträckan.

Även om det ett tag kändes omöjligt så kom jag ändå fram till sista stationen vid Sandhammaren vid nio på morgonen. Nu dumpade jag all packning som jag ansåg vara onödig och försökte ladda upp inför de sista 28 km in till mål. Det hade börjat bli varmt… igen… riktigt varmt…

Kom så småningom, via ett väldigt stenigt strandparti, fram till Kåseberga. Eftersom jag varit här vid tidigare tillfälle visste jag att det var en rätt tuff stigning upp till Ale stenar.

Väl uppe vid Ale stenar var det fullt med folk och många skärmflygare. Efter en liten paus och ett djupt andetag och fortsatte längs leden.

Ale stenar

Ale stenar

Vad jag inte hade koll på var att backarna inte slutar när man kommit upp till skeppssättningen utan att de fortsätter upp och ned i drygt tre km och det är inga småbackar!

Med andra ord var jag rätt slutkörd när jag kom fram till Hammar och slutet på backarna.

Nu följde Skåneleden bilvägen ca en km från havet ända fram till Nybrostrand, en rätt tråkig och enformig sträcka. Här träffade jag på en medlöpare igen för första gången sen Simrishamn, han verkade inte heller alltför pigg…

I Nybrostrand passade jag på att ta ett välförtjänt bad och stålsatte mig inför den sista dryga milen in till mål.

En stor del av den sista biten mot Ystad gick inne i skogen vilket vara väldigt välkommet men när man närmade sig staden var man nere vid stranden igen, dock på asfalt denna gången så det gick okej att ta sig fram.

Stretade vidare, insåg att jag skulle hinna ta mig i mål om jag bara inte slutade röra mig framåt. Sen tänker man inte alltför klart efter att ha varit vaken i typ 34 timmar och fraktat sig till fots 155 km.

En kilometer innan mål var jag tvungen att sätta mig ner och vila en stund. Nu var jag riktigt slutkörd!

Släpade mig uppför trappan vid järnvägsövergången i Ystad och linkade in till målgången vid S:t Knuts torg mitt i Ystad.

Äntligen!!! Det gick!! Jag har aldrig varit såhär slutkörd tidigare i hela mitt liv!!
Jag hade dessutom nästan en timmes marginal till maxtiden.
Anna och Ronja mötte upp vid målgången och konstaterade att jag såg helt utmärglad ut 😉

Ett år tidigare hade jag undvikit att bada fötterna i fontänen för att jag ansåg att det endast var för de som slutförde men nu slet jag av mig skorna och hasade mig fram till kanten för att äntligen få kyla mina trötta fötter.

Ett välförtjänt fotbad i fontänen

Ett välförtjänt fotbad i fontänen

Förutom livslång ära och stolthet vann jag även ett bältesspänne. Detta är en tradition vad gäller 100 miles lopp.

gax2016_6

Fett stolt ägare av bältesspännet för GAX 100 miles

gax2016_8

Visst är det tjusigt?

Sen var det dags att tacka våra UNDERBARA funktionärer, speciellt Urban som har organiserat allt, samla ihop alla grejer och åka hem för en välförtjänt vila.

Länkar:


Kommentarer

GAX 100 miles – Andra gången gillt — 1 kommentar

  1. Stort grattis Fredrik, helt otrolig läsning!
    Förstår att det måste vara ett minne för livet.
    Vi får se om jag hänger på nästa år… :))

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.