1/3 GAX – Att ödmjukt erkänna sig besegrad

GAX 100 miles arrangerades första gången 2006 av den smått legendariska Stefan Samuelsson (mannen bakom bland annat Trans Scania). Loppet följer den vackra Österlenleden och börjar och slutar i Ystad.

Längs banan finns tre bemannade vätskestationer med personliga ”drop-bags”. Med andra ord så är det upp till deltagarna själva att ha med sig mat och dryck så man klarar sig till nästa station.

Att springa ett 100-miles lopp (lite drygt 16 mil) har varit något som jag (Fredrik) under ett par års tid fantiserat om och i våras gjorde jag slag i saken och skickade in min anmälan.

Lördagen den 4:e juli var det dags. Hela veckan innan hade jag gjort listor och packat utrustning för att jag säkert inte skulle glömma något. Ända sedan Hallands Ultra i början av juni har jag haft problem med ena hälsenan och dessutom hade jag fått en förkylning veckan innan så uppladdningen hade inte varit den bästa men jag var fast besluten att inte ”fega ur”.

Vi var 53 stycken entusiastiska löpare som samlades på torget i Ystad. Alla verkade väl förberedda och det bildades snabbt tre olika berg med drop-bags.

Innan start. Observera högen med drop-bags till höger.

Innan start. Observera högen med drop-bags till höger.

Hmm... han ser självsäker ut... eller är det nervositet jag anar ;-)

Hmm… han ser självsäker ut… eller är det nervositet jag anar 😉

Solen sken från en klarblå himmel när starten gick 08:00 och vi påbörjade vår långa resa.

Förra året hade det regnat oavbrutet i nästan 12-timmar, då hade svårigheten för många varit att hålla värmen. Det blev snart väldigt tydligt att det inte skulle vara något problem i år, snarare tvärtom.

Efterhand som morgonen gick över i förmiddag blev det stadigt varmare, mycket varmare. Jag utformade snabbt en strategi som gick ut på att ta det lugnt på dagen och försöka ta igen detta på kvällen och natten. De flesta hade nog kommit till samma slutsats.

Även om jag efter någon timme övergick till huvudsakligen rask promenad så insåg jag att detta skulle bli VÄLDIGT tufft. Mitt på dagen var det över 28 °C i skuggan och den absolut största delen av sträckan var INTE i skuggan. ”Drick, drick, drick och tillsätt salt” var de tankar som hela tiden dök upp i huvudet och som jag försökte att följa.

Trotts värmen kunde jag inte låta bli att njuta av den vackra omgivningen, böljande fält och lummig grönska avlöste varandra.

Någonstans längs Österlenleden,

Någonstans längs Österlenleden,

Utsikt över Snogeholmssjön

Utsikt över Snogeholmssjön

Även om det gick väldigt långsamt så tog vi oss ändå framåt och trotts värmen kändes det ganska okej, om dock rätt jobbigt, när jag kom till första kontrollen vid 44 km.

Efter att ha bytt T-shirt och strumpor, och fyllt på med mat och dryck fortsatte färden.

Redan efter ett par kilometer började det ta emot rejält, jag strävade på men vid 53 km (1/3 av sträckan) så gick det inte längre utan jag var tvungen att ödmjukt erkänna mig besegrad. Även om det kändes surt så visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta så det var inte mycket att välja på. Min stora nemesis: värmen, hade knäckt mig denna gången…

Nu var jag inte precis ensam om att bryta, det var bara 45 % som slutförde detta året (rekordlågt) och vinnartiden var drygt 5 timmar mer än förra året.

Redan när jag satt och väntade på att bli upphämtad var jag fast besluten om att ge mig på det igen nästa år. Banan är fantastisk och allt var väldigt bra arrangerat. Ett stort tack riktas till arrangörerna som verkligen gjorde en fantastisk insats!

Länkar:


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.