Hallands Ultra – Terräng och värme

Finns det något bättre sätt att fira nationaldagen än att springa premiären av Hallands Ultra 50k? Jag kunde i alla fall inte komma på något.

Hela våren har varit väldigt (ovanligt) kall, vilket naturligtvis inte varit något stort problem när man är ute och kutar men idag slog det om på allvar, något som jag inte alls hunnit anpassa mig till. Värderleksrapporten har varit något varierande, från regn och åska till solsken och +25 °C. Inget av det är direkt lockande när man ska ut och springa men det är bara att gilla läget.

09:00 står vi i alla fall ungefär 180 förväntansfulla löpare vid startlinjen.
Då har vi precis fått en rejäl regnskur över oss men nu verkar det vara uppehåll.

Starten går och vi ger oss iväg på en stig i skogen. Även om det inte är en bred stig så verkar det som att det fungerar bra och alla faller in i sin takt. Jag noterar, föga förvånande, att jag troligen håller en för hög takt men har lite svårt att hålla igen

Efter ungefär 3 km kommer vi ner till havet i Tylösand. Sen följer vi strandkanten ända bort till Halmstad. Det är ganska kuperat och backigt men utsikten är fin 🙂

Ett av mina syften med dagens lopp var att testa utrustningen inför sommarens galenskap. Därför hade jag, för ovanlighetens skull, en vätskeblåsa i ryggsäcken i stället för lösa flaskor, som jag brukar använda. Vid 12 km började det bli blött om benen och jag inser att vätskeblåsan läcker, rejält! Efter en del krångel lyckas jag vända den upp-och-ned men lovar mig själv att hålla mig till flaskor även i fortsättningen.

Inne i Halmstad är den andra kontrollen. Det har helt klart blivit varmare nu, gissningsvis runt 18 °C och temperaturen fortsätter att öka.

Efter Halmstad följer vi Nissan (ån) en bra bit, väldigt vackert med mycket lövträd.

Vid 25 km börjar det verkligen bli ett problem med värmen. Det är minst 20 °C nu och jag börjar känna mig överhettad. Det blir mer och mer inslag av gå-vila.
Vid depå 3 (28 km) är jag nästan helt nedbruten och försöker trycka i mig vätska och energi för att komma igång igen. Jag ger mig av men det går väldigt trögt! Ytterliggare några kilometer senare fattar jag ett beslut och tar av t-shirten, det kommer troligen leda till tråkiga skav efter ryggsäcken men just nu är värmen ett mycket större problem.

Vid 30 km är det en backspurttävling som gör ut på att man snabbast möjligt ska ta sig uppför en sträcka på 2 km med extra mycket uppförsbackar. Det kan nämnas att efter att vi lämnade Halmstad har banan successivt blivit mer och mer backig.
Jag gissar att det finns andra som är mer sugna på spurtpriset än vad jag är, plus det faktum att jag har problem med att över huvud taget förflytta mig framåt, så jag tar det lugnt.

Vid depå 4 (36 km) trycker jag i mig mer energi och ser till att dricka ordentligt, det gör lite nytta för när jag ger mig av igen känner jag mig ändå lite piggare.
Nu är vissa av backarna rent brutala! Vid 42 km är det en brant trappa som tar oss uppför en hög backe. Väl uppe står en skylt och en skål med nötkrämspåsar. Arrangörerna uppmuntrar oss till att ta lite nötkräm och passa på att njuta av utsikten över en närbelägen sjö, som verkligen är magnifik!

Vid sista depån fyller jag på nytt på med energi och dryck, det är ”bara” 7 km kvar men just nu känns det väldigt mycket. De senaste kilometerna har jag ett par fått känning av kramp i ena vaden. När jag ger mig ut på sista etappen drabbas jag vid ett flertal tillfällen av kramp i varierande grad, och i båda vaderna, typiskt…
Beslutsamheten är dock på hög nivå och jag strävar sammanbitet vidare.
Vi är nu ett litet gäng löpare som försöker att uppmuntra varandra och hjälpas åt den sista biten.

Hur otroligt det än kunde kännas två timmar tidigare så kommer vi till slut fram till den sista uppförsbacken mot mål. Nå släpper alla begränsningar och jag rusar in på upploppet samtidigt som jag ivrigt hejar på mina medlöpare så att även de spurtar över mållinjen. Hurra! Nu kommer krampen på allvar 🙂

En dusch och en vegetarisk hamburgare senare så börjar man känna sig som en människa igen.

Fantastiskt jobbig lopp, nu berodde det till stor del på värmen men även banan var rätt tuff. Den påminde en hel del om Tjörnarparen, som jag sprang i december men det kan hänga ihop med att de i båda fallen var orienterar som lagt banan 😉

Mer info finns här:

 


Kommentarer

Hallands Ultra – Terräng och värme — 1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.