100k – Har man klarat det en gång så kan man väl göra det igen, eller?

Lejonbragden i Lund var Sveriges första 100 km lopp när det startade 1984. Loppet arrangerades tre gånger på 80-talet och vanns alla tre gångerna av den smått legendariska Rune Larsson.

För ett par år sedan var det ett gäng entusiaster som valde att återuppväcka det insomnade loppet och även lägga till en kortare distans på 50 km.

Förra året gjorde jag 100 km debut på Lejonbragden, det var naturligtvis grymt jobbigt men även väldigt kul. Stämningen före, under och efter loppet var väldigt bra och arrangörerna var helt underbara.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag gav mig på det igen.

Dessvärre har jag inte haft någon lysande träningssäsong, i princip hela februari var jag förkyld med tärningsuppehåll och den längsta sträcka jag sprungit tidigare i år var drygt 3 mil (för den oinvigne kan nämnas att det är STOR skillnad på 3 och 10 mil).
Ovanpå detta hade jag senaste veckan fått problem med en fot…
Så det var med viss oro som jag såg tävlingsdagen närma sig.

Kvällen innan loppet var vi ett gäng av deltagare, funktionärer och anhöriga som träffades på Elite Hotel i Lund för uppladdning och samkväm. Inte helt oväntat var det många bekanta ansikten. Anna var också med så hon fick en inblick i vad det var för andra dårar som ägnar sig åt denna typen av galenskap 😉

Tävlingsdagens morgon grydde med lovande väder, moln och svalt utan att vara kallt.
Det sista man vill drabbas av vid löpning är skav, planerar man dessutom att hålla på många timmar är det ännu viktigare att undvika. Lösningen heter smörjmedel, i detta fallet vaselin och Sportslick, som smordes in frikostigt samtidigt som jag pressade i mig frukostgröten.

Starten för 100 km skulle gå 07:00, så 06:30 var vi på plats för att hälsa på de andra löparna, fler kända ansikten, och hämta ut nummerlappar. Jag fick 81, precis som förra året, börjar misstänka att detta inte är en slump.

Innan start är det inga problem att se lugn och avslappnad ut.

Innan start är det inga problem att se lugn och avslappnad ut.

10 minuter innan start är det information från arrangörerna. Inget direkt uppseendeväckande, dessutom har en majoritet av de startande sprungit loppet tidigare.

Banan går i en åtta med ena rundan runt universitetsområdet och Ideon och andra rundan i Östra Torn. Start, mål och välfylld depå är i mitten av åttan, utanför hotellet i Sparta, dessutom är det vattendepåer ute vid Ideon och längst ut i Östra Torn. Banan är nästan 10000 m så man har en förlängd start första varvet.

Starten går och det känns helt okej men vis av erfarenheten håller jag ett lugnt tempo. OM jag fixar detta så lär jag hålla på i minst 11 timmar så där är gott om tid för tempohöjning, om man mot alla odds skulle känna att man hade för mycket spring i benen andra halvan.

Första varvet flyter på utan några problem och även andra och tredje känns rätt lätt. Varje gång jag passerar målområdet passar jag på att fylla på med energi, de första varven är det mest ostmackor och vatten, men sen övergår det mer till socker (frukt, läsk, kakor, godis, nötkräm) och salt (chips och saltgurka).

Fjärde varvet börjar det kännas tyngre och fötterna är inte helt glada längre. När jag kommit in för varvning vid 4 mil tar jag en längre paus och ägnar mig åt fotvård.

Det femte varvet känns rejält tungt! Jag börjar på allvar fundera på om detta ska gå att slutföra. Det känns som att kroppen inte svara riktigt och jag börjar känna av en lätt huvudvärk. Dessutom är det LÅNGT kvar. Lite väl tidigt att få denna typen av tankar…

Funktionärernas glada tillrop när jag passerar 45 km gör ändå att jag får lite ny energi och försöker tränga undan de dystra tankarna, något som är lättare sagt än gjort.

Efter 5 mil byter jag till shorts, temperaturen har väl stigit runt 5 grader från start.
Att ha kommit halvvägs är mentalt viktigt, även om man vet att andra halvan alltid är jobbigare. Min tid ligger långt efter vad jag hade förra året, men det bekymrar mig inte särskilt mycket, tar jag mig i mål är jag mer än nöjd.

På något sätt tar jag mig ändå vidare, även om partierna med gång blir fler och längre. Det märks tydligt på de andra deltagarna att även de börjar bli trötta (med något enstaka undantag) och det är flera som brutit, mestadels p.g.a. skador.

Vid 7 mil tar jag en längre paus igen för att ta hand om fötterna och byta strumpor. Vid 7,5 mil (Jippii! 3/4) möter jag en gammal kompis som jag inte sett på många år som springer med mig en bit. Nu har det börja regna en del vilket ger en välkommen uppfriskande känsla.

På något sätt har jag nu tagit mig runt 8 mil. Trycker i mig mer energi (socker och salt) och fortsätter. Min tanke är att om jag kan hålla mig i rörelse, oavsett hastighet, så kommer jag fixa det.

Vid 83 km blir jag upphunnen av första tjej som nu är inne på sitt sista varv, inte utan att man känner sig lite avundsjuk ;-).
Vi följs åt en bit innan hon försvinner bort på, vad som verkar vara, pigga ben.

Jag försöker muntra upp mig själv med att tänka: ”Nu ska jag bara passerar här en gång till.” Efter hand som jag kämpar mig förbi, i det här läget, välkända riktmärken.

Nytt pepp från funktionärerna vid 85 gör att jag ökar takten något. Vid 87 hinner jag upp första tjejen, som nu ser lite mer sliten ut – med all rätt!
Jag försöker uppmuntra henne med utrop i stil med: ”Nu när det mindre än 3 % kvar!”, ”Du fixar detta!”, etc. När hon bara har 1 km kvar (och jag ”bara” har 11 km kvar) ökar jag på pepptalket ytteligare, samtidigt som jag ökar takten. Hon kommer in på en mycket bra tid och tackar så mycket för hjälpen.

Själv biter jag ihop och ger mig ut på mitt sista varv.
Under denna dryga timmen hinner jag MÅNGA gånger tänka: ”Nu är det sista varvet! Kom igen!” och ”Sista gången vi passerar här nu!”.
På något sätt lyckas jag öka takten och de sista km ökar jag ytterligare tills jag äntligen i fjärran ser målet. Då maxar jag takten och rusar de sista 100 m.

JA!!!! Jag har gjort det! Jag tog mig i mål!

Helt utmattad sätter jag mig ner på den blöta marken för att hämta andan. Ett gäng som nyligen gått i mål vinkar in mig under tak med löfte om stol, filt och mjölk. Härligt!

Trötta hjältar efter målgång

Trötta hjältar efter målgång

Efter att ha hämtat andan en stund och stärkt sig med korv och te är det äntligen dags för en välförtjänt dusch.

Stort tack till alla arrangörer, funktionärer och deltagare som gjorde detta till en mycket minnesvärd tillställning!

Våra underbara funktionärer och arrangörer!

Våra underbara funktionärer och arrangörer!

Länkar:

http://www.lejonbragden.se Information, resultat och bilder

Ps. Min sluttid var mindre än två minuter långsammare än förra året, detta året var min varvningstid mycket jämnare.


Kommentarer

100k – Har man klarat det en gång så kan man väl göra det igen, eller? — 1 kommentar

  1. STORT GRATTIS!!!
    Så kul att du grejade det, har fortfarande lite svårt att fatta att man kan springa i så många timmar och ändå hålla humöret uppe, men nån dag kanske? Hoppas att ”din” Anna också kommer igång och får slita ut lite skosulor igen, det ger ju en sånt välbefinnande bara man får hålla sig skadefri 🙂
    Nu får du ta några dagars välförtjänt vila.

    Tjing!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.