The Great 100k!

Har ni någonsin funderat på hur långt 10 mil är? I en bil tappar man lätt respekten för sträckan.

10 mil = 100 km = 100000 m, ska man ta sig denna sträckan till fots så lär man sig att respektera varenda meter.

Lejonbragden är Sveriges äldsta 100 km lopp. De körde fyra lopp i mitten av 80-talet. Därefter var det ett uppehåll på 25 år innan ett gäng entusiaster drog igång det igen 2012, då även med ett 50 km alternativ.

I år är det 30 år sedan loppet hade premiär första gången, 1984.

Fredrik (jag alltså) tänkte som så: Varför inte köra 100 km debuten på klassisk mark lagom till jubileumet?
Nu kan ju nämnas att 100 km är 25 km mer än jag någonsin sprungit förut, med andra ord en rejäl utmaning!

Mental förberedelse:
Precis som Marcus Nilsson skriver i sin bok (”Löpträning mitt i livet”, trevlig läsning) så har jag satt upp tre mål:

  • Det låga målet: Att starta! (inte banga ur)
  • Mellamålet: Att komma i mål
  • Det höga målet: Att komma i mål under 12 timmar, eftersom jag inte har en aning om hur det ska gå så tänkte jag att detta var ett bra högt mål.

Kvällen innan loppet var det ett gäng som samlades i Lund för ”uppladdning och taktiksnack”. Det blev nog mer umgänge än taktik men det kan ju knappast ses som ett misslyckande 😉

Starten för 100 km gick på lördagsmorgonen 07:00 så lagom vid 06:30 var de flesta samlade för att hämta nummerlapp och få information. Mitt nummer var mycket lämpligt ”81” (min årgång).

Starten gick och 25 förväntansfulla löpare gav sig ut på den första km. Som total novis på sträckan var man nog i minoritet. Det verkade som att flertalet löpare var riktiga ultra-rävar med många liknande bragder i bagaget.

Löpningen känns rätt lätt, det är nästan uteslutande asfalt och även om det finns en del att säga om detta så är det åtminstone slätt.

På sant Ultra-manér pratas det mycket i spåret och det första varvet susar förbi.

Banan är upplagd som en åtta så två gånger varje varv passerar man målområdet med en välfylld depåstation, här kan man även ha egen energi och väska med ombyte etc. Längst ut på ”åttan” finns dessutom vattendepåer. På den ena vattendepån fanns dessutom en ”selfi-kamera” och resultatet finns att beskåda på Lejonbragdens hemsida, i alla fall ett par dagar.

I slutet av andra varvet börjar jag känna av skoskav i ena foten så det blir ett lite längre stopp med tejpning av tår.

1/5 avklarad, kör på!

Stämningen är god i spåren och alla gör uppmuntrande tillrop när man möts i spåret.

Energi, energi, energi… En ständig tillförseln så snart man får chansen.

Håller hyggligt tempo och passerar 40 km innan 50 km-gänget startar men nu börjar sträckan göra sig påmind… Bestämmer mig för att komma upp i en Marathon innan jag börjar med gåvila.

Marathondistansen passeras med ett nytt PB :-O! Det var ju inte riktigt meningen men nu gäller det att hushålla med krafterna.

Mot slutet av femte varvet och början av sjätte börjar jag bli upphunnen av 50k-löparna.

60 km passeras strax under 6 timmar men nu börjar verkligen distansen ta ut sin rätt.

Låren är inte helt imponerade och börjar bli rätt stela, både vid gång och löpning.

Nu är det ”pannben” som gäller, att fortsätta endast för att man vill/tvingar sig.
Försöker tänka i termer som: ”Nu är det bara en marathon kvar” och ”Nu ska jag bara passera denna byggnaden fyra gånger till”. Det funkar i alla fall tillräckligt bra för att inte ge upp.

Vid 80 km (wow 50 miles) är det rejält tungt och huvudet får verkligen jobba för att hålla mig igång, målet att ta mig i mål är verkligen till hjälp här men benen vill inte riktigt lyda längre…
Mental övertalning i stil med: ”Detta är näst sista varvet” och ”Nu ska jag bara passera här en gång till” används flitigt.

På något sätt tar jag mig igenom även det nionde varvet och nu är det plötsligt bara ett varv kvar. Benen käns som solida träbitar men på något sätt lyckas jag förmå mig att fortsätta.
Passerar målområdet för sista gången, nu är det bara 5 km kvar. Jag har alltså avverkat 95 km! Då ska väl inte 5 km vara några problem… Men jag måste verkligen streta mig fram meter för meter och efter vad som känns som en evighet ser jag slutligen målet. Med mina sista krafter spurtar jag in under rungande applåder och hejarop. Äntligen!!

Känslan kan in beskrivas, den måste upplevas! Helt utmattad sätter jag mig rätt ner på marken där funktionärerna lämnar över en mycket välförtjänt medalj 🙂

Såhär galet nöjd kan man se ut efter målgång på sin första 100k.

Såhär galet nöjd kan man se ut efter målgång på sin första 100k. Tack Magnus för bilden.

Ps. Jag lyckades faktiskt uppnå även mitt höga mål med god mariginal 🙂

Länkar:

http://www.lejonbragden.se/ – Lejonbragdens hemsida med resultat och information, bilder har utlovats inom kort.


Kommentarer

The Great 100k! — 1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.