Att springa Jättelångt – en studie i löparglädje och ödmjukhet

Äntligen är det dags – Jättelångt terrängultramarathon!

Ända sen jag tvingades bryta förra året (se tidigare inlägg) har jag varit taggad för detta och nu är det äntligen dags!

Bussen från Norrtälje är helt fylld av förväntansfulla löpare och stämningen är hög, vissa springer för femte gången (=samtliga lopp), andra för första.

Framme vid hamnen i Grisslehamn är det nummerlapps och kartutdelning. Jättelångt har felspringningsgaranti, alltså att de garanterar att man springer fel minst en gång, får se om man cashar in den 😉

Innan loppet får vi information från funktionären PEK (som är själva orsaken att Jättelångt finns). Inget konstigt:

  •  Hjälp varandra
  • Skräpa inte ner och
  • ”Utsläppt ko är köpt ko” med andra ord: Stäng eventuella grindar efter er!

Jättelångt samling inför start
Information inför loppet

Jättelångt_Fredrik
Fredrik verkar lugn och samlad.

Efter ett invigningstal, vilket är upplagt som ett finurligt rim som besriver de olika platserna vi passerar längs leden,  är det äntligen dags för start.

Starten går och fötterna känns väldigt lätta.

Jag inser snabbt att jag går ut för fort och troligen kommer få sota för det längre fram men jag kan helt enkelt inte låta bli. Löparglädjen har helt tagit överhand 🙂

På de första etapper springer man en del vid havet och en klarblå himmel bjuder på en fantastisk naturupplevelse.

Jättelångt_vid havet

Med 10-15 km mellanrum är det välfyllda depåer för välbehövliga energiintag.

Jättelångt_depå

Den första halvan går väldigt lätt och jag springer med ett stort leende hela vägen.
Som väntat blir det så småningom tyngre och dessutom varmt, väldigt varmt. Det är väl trevligt med sol men ska man springa långt (jättelångt) föredrar man mulet och 12-15 °C. Nu ligger temperaturen en bra bit över 20 °C i skuggan – vi springer mest i solen.

Vid 40 km tar det emot rejält men jag fixar ändå maratondistansen på runt 4:18 (vilket känns helt okej med tanke på att vi mellan varven hoppat mellan stenblock vissa sträckor.)

Stor mängder vätska inmundas, framför allt vatten men även en del läsk vid depåerna. En depå med endast vatten finns vid 39 km var verkligen välbehövligt.

Mina medtävlande och jag strävar på och kilometrarna försvinner den ena efter den andra, jag har nu blivit omsprungen av ett gäng som jag passerade under första halvan, det är här studien i ödmjukhet kommer in. Både vad gäller loppet och distansen och vad gäller de betydligt mer rutinerade medtävlanden som på ett mycket bättre sätt hushåller med sina krafter.

Förutom vacker natur får vi mycket hejarop från boende längs leden och vid ett ställe blir vi bjudna på pepparkakor av Pippi Långstrum på Lilla Gubben.

Det blir långa bitar promenadvila och kroppen börjar protestera på allvar med stela ben och ömmande fötter. Vid sista depån har de mycket strategiskt placerat spannar med vatten som man kan skölja av sig i – mycket uppfriskande! Med gott mod ger jag mig av på den sista distansen in mot målet på torget i Norrtälje.
Jag SKA in i mål om jag så ska krypa den sista biten!

Benens protester hjälper föga och jag strävar beslutsamt vidare.

Vid 64 km börjar jag återigen öka mängden löpning och vid ca 66 km bestämmer jag mig för att springa non-stop resten av vägen.

Inne i Norrtälje är det en hel del åskådare och med uppbjudande av den sista lilla reserv jag har kvar spurtar jag in i mål under rungande applåder.

De tankar som far genom huvudet vid målgången är: Äntligen! Underbart! Vila! Dusch!

Vid målgånen får vi förutom den utlovade ”goddiebaggen” en mycket stilig tröja med Jättelångts logga som jag stolt kommer bära 🙂

Jättelångt_karta
Karta över loppet.
Det var heller inga långa felspringningar för klockan stannade på 68,32 km.

Mer information om loppet finns här:

Fler bilder hittar man på Jättelångts Facebooksida.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.