Midsommar Morning Run 2017

Ibland dyker det upp event som bara är för roliga för att missa! Midsommar Morning Run  är helt klart ett sådant :-)

Några helt fantastiska människor (man måste nästan vara en fantastisk människa för att komma på en sådan här idé) bjöd in till ett lopp på midsommaraftons morgon. Inbjudan och mer information om loppet kan du läsa här: http://www.lundrunt.com/morningrun

Jag var lite tveksam först, eftersom jag för tillfället inte springer alls, men promenerar desto mer. Under alldeles för lång tid kändes det som att jag blev skadad varenda gång jag försökte löpträna (eller öka löpträningen) och jag tröttnade på skadorna och det ofrivilliga stillasittande som blev följden, och bestämde mig för att fokusera på promenad ett tag, eftersom jag inte verkar skada mig när jag går :-p

Att vara ensam promenerare bland idel löpare kan kännas lite pinsamt, i brist på bättre ord, och särskilt om det är ett lopp som är tänkt för bara löpare. Men jag bestämde mig för att inte låta hjärnspöken hindra mig, utan åka dit, ta mig fram i min takt och njuta av eventet.

Så vi anmälde oss, bestämde med våra midsommargäster att de skulle komma senare på dagen, så att vi hann med Midsommar Morning Run först, och såg fram emot midsommarafton.

Vi blev inte besvikna. Solen sken från en klarblå himmel, Skryllegården var fylld av glada och förväntansfulla människor. De som anordnade loppet hade tänkt att kanske 20-30 personer skulle dyka upp, men det var cirka 130 startande!

Lite information innan start: Vi skulle följa en grön- och vitmarkerad slinga på 8,3 km.

Startskottet gick och löparna sprang iväg. Själv gick jag i rask takt och såg inte till någon annan i promenadklassen, men efter några hundra meter, strax intill en kohage, hann ett par trevliga kvinnor upp mig och vi följdes åt ett slag. Från kohagen gick slingan in i skogen, och jag lämnade mina medpromenerare för att kunna öka takten. Snart var jag framme vid Rögle dammar, ett ofantligt vackert område som jag kört förbi men aldrig stannat till vid. Det gjorde jag inte den här gången heller, när jag nu fått upp farten. (Men någon vecka senare åkte jag tillbaka med vår hund och tog en promenad runt Rögle dammar, och det kommer jag säkerligen att göra igen.)

Efter det blev det bergsbestigning: Billebjer. Kanske inte ett berg, men några branta höjdmeter upp och ner och man fick se efter var man satte fötterna. Eftersom jag promenerade klarade jag mig utan skador ;-)

Efter Billebjer blev det grusväg på landet, tills man kom in i skogen igen och snart var man tillbaka vid kohagen och sedan Skryllegården. Någon gång efter Billebjer ringde Fredrik upp mig. Han var i mål och undrade om jag ville ha sällskap. Och han är trevligt sällskap, så jag tackade “ja” och han sprang och mötte mig och sedan hade vi sällskap sista biten. Så fick han lite promenad också :-) Fast han sprang i förväg in på målområdet för att kunna ta ett kort på mig när jag kom i mål.

20170623_091245

Väl i mål fick vi en härlig sommarfrukost, som dessa underbara människor som ordnade Midsommar Morning Run hade ordnat.

Stort TACK till er för e underbar start på dagen, och förhoppningsvis en ny midsommartradition!

 

GAX 100 miles 2017

Ska börja med ett klargörande: 100 miles = 161,9 km = 16,19 mil = Grymt långt! :-)

Sommaren 2016 lyckades jag för första gången ta mig runt ett 100 miles lopp, det var SJUUUKT jobbigt! (Finns att läsa här: GAX 100 miles – Andra gången gillt.)

Naturligtvis kunde jag inte komma på någon anledning till att inte ge mig på det igen så lördagen den 8:e juli (precis när jag inlett semestern) ställde jag klockan på 05:00 för att hinna med förberedelser (tejpning/smörjning/etc.) för att sen hämta upp två medlöpare på vägen och anlända Sankt Knuts torg i Ystad strax innan sju.

Självklart var där en hel del bekanta ansikten. Det är en ganska liten ankdamm ;-)

Vädret verkade lovande med mycket moln och inte särskilt varmt… än.

08:00 går starten och med ett jubel ger vi oss ut på vår gemensamma resa längs med Skåneleden.

Det känns rätt bra och naturligtvis går det för fort med tanke på distansen men det är å andra sidan svårt att hålla igen.

Vi snackar oss igenom de första timmarna samtidigt som vi noterar att molnen försvinner och temperaturen ökar. Första vattenkranen är vid Snogeholmssjön och där passar vi på att skölja av den värsta svetten innan vi fortsätter.

Temperaturen ökar ytterligare och när jag kommer fram till första depån/drop bagen vid Magleberg (44 km) så är det rätt så varmt. Känns ändå hyggligt. Byter T-shirt och strumpor och fyller på med vattenmelon och chips innan jag ger mig av mot Lövestad.

Försöker hålla ett behagligt tempo.

Efter ca 53 km kommer jag fram till vattenkranen vid Hallsberg. För två år sedan var det här jag bröt, fullständigt knäckt. I år känner jag inte av några större problem men tar en fikapaus och fyller på flaskorna.

Fikapaus vid Hallsberg

Fikapaus vid Hallsberg

Efter Hallsberg är det först ett par kohagar att passera, sen kommer man in i skogigare områden. Bitvis är det fantastiskt vackert med solen som skiner ner mellan bladverken och glittrar i ån som flyter bredvid stigen.

Efter ca 65 km stannar jag för att tejpa en tå men i övrigt känns fötterna hoppfullt bra. Dock är det värre med magen som börjar bråka med mig vid 7 mil.

Tar det lugnt uppför Brösarps backar och njuter av utsikten!

Utsikt från Brösarps backar

Utsikt från Brösarps backar

Magen fortsätter att krångla och när jag kommit fram till depån vid Haväng (halvvägs) känns den inte alls särskilt bra… Kommer till Haväng strax efter sju och träffar då det gänget som ska springa Full Moon Race, ett lopp som går den andra halvan av GAX (alltså ca 8 mil) och som startar 20:00. En hel del kända ansikten försöker pigga upp mig och försäkrar att jag ser väldigt fräsch ut (samtidigt som jag känner mig helt grön i ansiktet). Tejpar och smörjer in fötterna och byter alla kläder samt skorna. Nu måste jag även packa ner kläder och pannlampor för natten, vilket resulterar i att ryggsäcken är rätt mycket tyngre när jag ger mig iväg från Haväng lite i åtta.

Depån vid Haväng

Depån vid Haväng

Går lugnt mot Kivik och blir snart upphunnen av Full Moon Race-gänget som önskar mig lycka till innan de raskt försvinner i fjärran.

Precis utanför Kivik mår jag riktigt illa men slipper åtminstone “återbäring”. Tar det väldigt lugnt med maten och dricker mest vatten i måttlig mängd.

Precis efter Kiviks musteri bär det av upp på Stens Huvud. Detta är en mycket krävande klättring med tanke på att jag redan har 9 mil i benen. Väl uppe får jag i alla fall min belöning i form av klart månsken. Det är ännu inte så mörkt att jag plockat fram pannlampan.

Månsken över Stens Huvud

Månsken över Stens Huvud

På väg ner från Stens Huvud blir jag upphunnen av en annan GAX:are. Han har väldigt bra fart i stegen och vi önskar varandra lycka till innan han försvinner iväg.

När man kommer ner från Stens Huvud ska man vika av ner mot stranden för att följa den en bit. Då får jag sällskap av tre damer som springer tillsammans och vi har sällskap en bit på vägen. När vi kommer ner till stranden möts vi av en fantastisk vy där fullmånen speglar sig i havet. Magiskt!

Fullmåne över havet

Fullmåne över havet

Man kan dock inte titta på månen hela tiden för det är en rätt tuff sträcka där man vissa delar hoppar mellan klippblock.

När vi kommer upp från stranden är det dags att plocka fram pannlamporna och sikta in sig på mörkerlöpning.

Stöter på ett par andra löpare och vi fortsätter ner mot Vik och Baskemölla. Jag har nu i princip bestämt mig för att försöka sova en stund och i utkanten av Simrishamn sätter jag alarmet på 45 minuter, rullar in mig i min aluminiumfilt och lyckas faktiskt sova. När jag ger mig av igen känner jag mig faktiskt lite piggare och magen har lugnat ner sig lite.

Passerar Simrishamn vid ett och vid två är jag nere i Brantevik. Här är helt tyst och stilla men strax efter hamnen kommer jag fram till en inofficiell depå som en boende har satt upp utanför sitt hus. Underbart! Blöta chips har aldrig smakat så bra :-)

Inofficiell depå i Brantevik

Inofficiell depå i Brantevik

Stärkt av chipsen fortsätter en tråkig bit mot Skillinge där man viker av från havet och i stället följer en bilväg. Det börjar dock ljusna en del och jag piggnar till och ökar tempot något.

I Skillinge möter jag en tidningsutdelare och Urban, en av arrangörerna av GAX, som är på väg med drop bags mellan de olika positionerna. Det tål att sägas flera gånger men funktionärerna är verkligen helt fantastiska!

Efter Skillinge ser jag soluppgången över havet. Mycket vackert!

Soluppgång strax söder om Skillinge

Soluppgång strax söder om Skillinge

Nu vet jag av erfarenhet från förra året att jag har en RIKTIGT tuff sträcka framför mig längs med en oändlig sandstrand fram till nästa depå vid Sandhammaren.

Det känns till och med jobbigare än jag kom ihåg det men till slut är jag framme vid Sandhammaren och den sista depån innan målgång. De glada funktionärerna möter mig med: “Vad fräsch du ser ut!”

Förutom det vanliga klädbytet passar jag även på att borsta tänderna. Det piggar verkligen upp! Får också i mig lite gröt innan jag ger mig ut på de sista 3 milen till Ystad.

Vägen längs stranden till Kåseberga bjuder på en del utmaningar och jag stannar och provianterar (chips) innan jag ger mig upp till Ale stenar. Förra året hade jag villfarelsen att det bara var själva backen upp till Ale stenar som är jobbig men i år vet jag att efter stensättningen är det flera kilometer upp-och-nerför-backar innan man kommer fram till Hammar.

Ale stenar

Ale stenar

Är tämligen totalt slutkörd efter backarna och den sista milen ligger framför mig. Börjar få mer problem med magen igen men jag kämpar beslutsamt vidare. Nu börjar jag ändå ana målet i fjärran och med det vilan för min trötta kropp. Tanken på att få bada fötterna i fontänen och dricka mineralvatten hjälper verkligen till!

När det är ca 5 km kvar försöker jag öka tempot igen och kommer faktiskt upp i någon form av löpning, i alla fall bitvis. Vid stranden i Ystad passerar jag tydligen en medlöpare även om jag inte är tillräckligt vaken för att lägga märke till det och strax innan den fruktade järnvägsövergången kommer jag ifatt ytterligare en.

Tar ett par djupa andetag och kämpar uppför trappan till järnvägsövergången, sen ner igen och spring-linkar de sista 100 meterna in i målet. Underbart!

Anna och Ronja möter upp vid målet och jag får både ett fotbad i fontänen, chips, mineralvatten och ett bältesspänne. Livet är härligt!

Trött med glad!

Trött med glad!

Bältesspännet

Bältesspännet

Återigen vill jag rikta ett STORT TACK till arrangörer och funktionärer och inte minst mina medlöpare för ett fantastiskt kämpigt, jobbigt och UNDERBART lopp!

Länkar:

Hallands Ultra – Årets vackraste lopp?

2015 anordnade Hallands OK för första gången Hallands Ultra. Det jag minns mest av loppet var att det var varmt, backigt och jobbigt. Med andra ord fanns det ingen anledning att inte ge sig på det igen! :-) (Den intresserade kan läsa mer om 2015:års lopp här: http://team.lahnn.se/blogg/?p=242).

Redan i vintras var vi ett par i klubben som pratade om att springa Hallands Ultra. Jag propagerade så mycket jag orkade för ultralöpningens fröjder och en av klubbmedlemmarna, Henrik, visade stort intresse. (Huruvida mitt propagerande i slutändan spelade någon roll i beslutet är dock oklart.)

Sen går ju tiden som tiden tenderar att göra och plötsligt var startplatserna slut, precis när jag skulle beställa. Nu kände man sig lite dum… Som väl är hade Henrik lyckats få tag i en plats innan det tog slut så nu gällde det bara för mig att försöka fixa det. Det visade sig redan att det fanns en tråd på ett träningsforum där fler letade startplatser så det var bara att skriva upp sig och vara på hugget när det blev återbud. Det löste sig iaf så lördagen den 10:e juni åker vi upp till Halland.

Starten av Hallands Ultra går i Möllegård en bit utanför Halmstad och här samlas nästan 200 förväntansfulla löpare på lördagsmorgonen. Som väntat är här en hel del bekanta ansikten, ultravärlden är ändå rätt liten. En av deltagarna är en scoutkompis från Eslöv, Daniel, och vi håller sällskap de första milen.

Strax efter nio startar vi och första delen av banan går genom den lummiga skogen ut till havet vid Tylösand. Solen skiner ner genom bladverken. Härligt att vara på väg!

Efter ca 6 km kommer vi ner till havet och möts av en fantastisk vy! Det är rätt backigt längs med havet och vid något tillfälle börjar jag gå i uppförsbackarna för att inte ta ut mig alltför tidigt, jag vet vad som väntar efter 30 km.

Väldigt bra stämning i ledet och strax innan vi kom fram till första depån passerar vi genom en magnifik rhododendronpark full med enorma blommande rhododendronbuskar.

Efter första kontrollen är det ett rätt backigt parti. Vi fortsatte att följa havskanten på väg in mot Halmstad. När vi kommer in i staden börjar vi följa Nissan (ån). Vid 21 k är det dags för depå igen med allt vad en löpare kan önska sig (vatten, cola, sportdryck, saltgurka, chokladbullar, chips, russin, nötter och godis).

Stärkta av saltgurkan fortsätter vi följa Nissan uppströms och snart är vi ute ur stan och inne i en härlig dalgång med slingriga stigar längs med ån omgiven av prunkande grönska.

En bit efter att vi lämnat ådalen kommer vi fram till tredje kontrollen, strax innan 30 km. Det var bara att fylla på med energin för nu börjar vi komma in i de riktiga utmaningarna!

Banan mellan tredje och fjärde depån består till stor del av grusvägar. Det kan kanske låta som en rätt lätt sträcka men här är ett helt gäng REJÄLA uppförsbackar (och dessutom är det nu rätt varmt). Genom att gå i uppförsbackarna hinner man med att både fylla på med vätska och att njuta av skogen :-)

Sista biten upp till fjärde depån är slingrande och backiga stigar. Fjärde depån är placerad vid Halmstads OKs klubbstuga. Det är alltså även här som målgången är men först har vi en runda på 14 km att klara av. När jag kommer fram till depån har det gått drygt tre och en halv timme och de berättar att segraren precis har gått i mål. Helt galet!

Jag känner mig fortfarande rätt pigg när jag ger mig av från depån. Nu är det skogsstigar som gäller och eftersom det är orienterar som lagt banan är det inte precis lättlöpt. Dessutom är det rätt blött men när man tillfälligt kan lyfta blicken från marken möts man av en härligt grön bokskog. Strax innan sista depån kommer man fram till en helt galen uppförsbacken som sen övergår i trappor när det blir för brant. Att springa upp är inget alternativ och jag bryr mig inte ens om att försöka. Eftersom benen ända känns rätt okej kan jag hålla hyggligt gåtempo uppför och passerar ett par medlöpare som ser rätt slitna ut.

Väl uppe får man en fantastisk vy över skogen och ner till den sjö man precis passerade. Vackert!

Ett par djupa andetag senare ger jag mig iväg igen. Stoppet vid sista depån blir rätt kort, nu är det mindre än sju km kvar och jag känner att det fortfarande finns lite kraft kvar i benen, så även om det är en väldigt teknisk sträcka försöker jag hålla tempot uppe.

Till slut kommer jag faktiskt fram till den sista biten upp mot stugan och nu finns det ingen anledning att hålla igen något! Så med trötta ben sprutar jag de sista metrarna in i mål och möts av applåder, medalj och vattenmelon. Underbart! Nu är det dags för en välförtjänt dusch!

Stort tack till arrangörerna för ett mycket välorganiserat och trevligt lopp!

Bansträckningen

Bansträckningen

 

Medalj och T-shirt som minne av ett härligt lopp.

Medalj och t-shirt som minne av ett härligt lopp.

Länkar:

TEC 100 blev TEC 50

TEC, Täby Extreme Challenge, är ett ultralopp som går av stapeln i Täby i april månad.

Banan är 11,5 km och 2017 fanns det tre val av distans: 50 miles (7 varv, 80,5 km), 100 miles (14 varv, 161 km) och helt osannolika 200 miles (28 varv, 322 km)!

Banan har start/mål och varvningsstation med energi, support och tidtagning vid motionsgården Ensta Krog i Täby.

De tuffingar/galningar som siktar på 200 miles startade redan på fredag morgon medan vi andra började ett dygn senare.

Flera månader i förväg hade jag anmält mig till 100 miles, övertygad om att det inte skulle bli lika tufft som GAX i somras, inte minst med tanke på att risken för överhettning borde vara rätt liten i april.

Två veckor innan start fick jag dock stora problem med ena foten och blev osäker på om jag skulle kunna starta över huvud taget… :-(

Förutom att springa onödigt långt så skulle vi även hälsa på några kompisar i Stockholm och jag hade dessutom lyckats lura med mig en av dem, Olof, till loppet, dock på distansen 50 miles. Med andra ord så var det inte läge att backa ur.

Med väl tejpade fötter stod jag alltså där vid starten i vårsolen och tänkte att jag får väl helt enkelt känna efter hur det känns.

Fredrik innan start

Fredrik innan start

Starten gick och vi tuffade iväg i lugnt tempo, åtminstone vi som stod lite längre bak i fållan.

Foten kändes okej men det var lite svårt att slappna av.

Första biten var skogsstig men gick snart över till asfalt ett par kilometer för att sen övergå i skogsstig igen. Delar av banan var ganska kuperad med rätt mycket rötter och det saknades inte backar även om det inte var några extrema. En rätt fin runda, åtminstone skogsdelen.

Vanliga samtalsämnen i spåret:

  • Är det första gången du springer på banan?
  • Är det första gången du springer distansen?
  • Vad har du för mål?
  • Träffades inte vi på det där andra loppet?
  • Kolla där är en av 200-milesarna, de är riktigt grymma!
  • Det här blir nog tufft när det bli mörkt…

Första varven gick utan större problem, även om foten inte kändes helt 100.

Det visade sig att flera boende längs spåret hade satt upp egna station med vätska och energi. Mycket trevligt!

Så småningom blev jag varvad av de snabbaste löparna, där var framför allt en tjej som var riktigt snabb när hon susade om mig. Det visade sig sen att hon satte nytt svenskt rekord för damer på 100 miles på otroliga 15:10. Grymt imponerande!

Efter fyra varv började det kännas mer i foten och jag insåg det jag anat från början, att jag inte skulle fixa 100 miles utan att riskera att skada mig rejält.
TEC erbjuder dock möjligheten att byta till en annan distans under pågående lopp och 50 miles kändes mer rimligt, det var ju “bara” tre varv kvar ;-)

Passade på att ladda upp extra i depån med potatismos, köttbullar och saltgurka innan jag gav mig av igen. Detta varvet fick jag sällskap med en pratglad amerikan och vi hann avhandla allt från löpning till Sveriges parlamentariska system och USAs galne president. Vid varvningen fick jag dock släppa honom för att tejpa om foten och byta strumpor. Nu kändes det rätt ömt…

Sjätte varvet blev lite tyngre men det malde ändå på, när jag kom in på varvningen så hade jag i princip bestämt mig för att bryta efter nästa varv. Detta gjorde att det kändes lite lättare så efter att ha fyllt på med mer energi gav jag mig ut på det som skulle bli det sista varvet.

Nu hade det börjat skymma. Pannlampan låg i ryggsäcken men jag trodde inte att den skulle behövas. Det var en lugn kväll med mycket fågelkvitter. Efter 2 km var där ett stort gäng som hejade och erbjöd proteinbars, de brukade tydligen hålla ut nästan hela natten. Höjde tempot något, i den mån det gick. Strax efter 4 km stod där en familj och bjöd på våfflor :-) Mums!

Kände mig rätt harmonisk, eftersom jag inte vågat släppa loss riktigt var jag inte så utmattad som jag brukar vara. Det sista varvet var nog faktiskt det bästa (förutom smärtan men det går till viss del att koppla bort).

Kände mig nöjd när jag passerade mållinjen och meddelade funktionärerna att det fick räcka för den här gången.

Det kommer fler lopp och fler chanser. TEC 2018 till exempel :-)

Stort tack till alla funktionärer och medtävlande!

Förresten: Vinnartiden på 200 miles blev 45:36 och för denna otroliga prestation stod Martin Scharp, som även vann Trans Scania 2016.

Mer information om banan, foton, resultat etc. finns på: http://new.tec100.se

GAX Trainingpass – ett 51 km långt kafferep :-)

Lördagen den 4 februari var det Löpningens dag. Jag firade detta genom att delta på GAX Traning pass, denna gång i Helsingborg.

Vi var ett rätt stort gäng, över 30 löpare, som  samlades på Knutpunkten (centralstationen i Helsingborg) vid åtta på lördagsmorgonen. Där var naturligtvis en hel del bekanta ansikten, det finns bara ett begränsat antal personer som tycker att detta är ett bra sätt att tillbringa en lördag ;-)

Grundaren och arrangören av GAX traning pass, Stefan Samuelsson, prickade av alla deltagare på listan och frågade samtidigt hur långt alla sprungit som längst tidigare, det visade sig vara ett gäng som satsade på nytt distansrekord. Stefan berättade om planen för dagen och underströk att alla skulle kunna hänga med och att det sociala var mycket viktigare än hastigheten, han beskrev det som “ett 51 km långt kafferep” :-)

Vädret var kanske inte det bästa när vi gav oss av strax efter åtta, disigt och regn, men det var idel glada miner i leden. Första etappen på 13 km gick norrut genom stan och upp på landborgen för att slutligen landa på en restaurang i Mariastaden i tid för en andra frukost. Restaurangen hade förvarnats och ordnat så att vi fick ett eget rum under hela dagen, vilket också gav oss möjlighet att torka våra blöta kläder.

Nyttigt med energi!

Nyttigt med energi!

Stärkt av frukosten gav vi oss ut på den andra etappen på ca 19 km. Nu hade det slutat regna.
Denna tog oss först österut mot Väla, vidare upp till Ödåkra, norrut till Allerum och sen tillbaka till restaurangen via Annelund lagom till lunch.

Dags att äta igen. Välförtjänt köttfärslimpa!

Dags att äta igen. Välförtjänt köttfärslimpa!

 

Mycket kläder på tork

Mycket kläder på tork

Efter att vi avnjutit lunchen var det dags att packa ihop alla svettiga kläder och ge oss ut på den sista etappen på ca 19 km. Det var väl inte utan att vi kände oss lite stela i benen och tunga i magarna men efter ett tag hade man mjuknat upp och kommit upp i värme igen.

Sista etappen tog oss upp till Domsten där vi vände söderut och följde havet hela vägen ner till Helsingborg.

Sista etappen till Helsingborg.

Sista etappen till Helsingborg.

Det märktes att folk började bli rejält trötta men vi stretade vidare under tiden som vi socialiserade oss, naturligtvis blev det mycket prat om löpning.

Efter drygt åtta timmar hade vi gemensam målgång på Knutpunkten. De som hade satt nya distansrekord fick en välförtjänt applåd. Sen åkte vi hemåt, väl införstådda med att många av oss skulle träffas flera gånger till under året vid diverse mer eller mindre galna utmaningar. Eller som en i gänget sammanfattade det: “Tillsammans med er känner jag mig nästan normal!”

Tack till arrangörer och funktionärer och ett särskilt tack till Stefan som gör detta möjligt!

För mer information och resultatlista kolla in Stefans hemsida: https://sites.google.com/site/gaxultra/thegaxtrainingpass

6-timmars igen, denna gången på löpband

Lördagen den 19 november var det dags för fjärde upplagan av Skåne vs. Stockholm i 6-timmars på löpband.
Tanken är att man är 12 löpare i Lund och 12 i Kista och alla har varsitt löpband, på grund av skador sjukdomar etc. blev vi i år dock 9 löpare i varje ort.
Lundagänget var på Actic Olympen i östra Lund. Förutom 9 löpare var där även 2 funktionärer tillika support som läste av banden, rapporterade resultaten under tävlingens gång och, inte minst, servade oss löpare med att fylla på vattenflaskor och plocka fram den medhavda energin. Utan supporten hade vi nog inte kommit långt!

Klocka 10 startade vi våra löpband och påbörjade vår (något enformiga) resa mot klockan 16.
På en av TV-skärmarna framför löpbanden kunde vi se resultaten för både oss och Kista som lästes av och rapporterades varje halvtimme. På en annan av skärmarna kunde vi se våra “motståndare” i Kista men en del teknikstrul gjorde att det blev mycket sporadiskt med livesändningen.

För er som inte testat 6-timmars kan jag meddela att det är rätt lång tid att hålla igång. Jag kände mig helt okej de första timmarna men efter 4 timmar blev det rätt kämpigt och det var jag inte ensam om att känna. Vi höll i alla fall humöret uppe och det var en hel del pratande även efter att vi började bli rejält trötta. En klar fördel med att springa långlopp på löpband är att man alltid har sällskap så man behöver inte prata så mycket med sig själv ;-)

Trots att det blev en hel del gång de sista timmarna så satsade vi alla hela vägen och sprang de sista minuterna in på upploppet!
Med något darriga ben tog vi oss ner från banden och gratulerade varandra till starka insatser.
Det visade sig att Stockholm var ännu starkare i år men det verkade inte som att någon tog det så hårt ;-)

Såhär nöjda kan man se ut när man kommit i mål efter 6 timmar på löpbandet

Såhär nöjda kan man se ut när man kommit i mål efter 6 timmar på löpbandet

Äntligen blev Markusloppet av!

I år var det 10:e gången som Team Create anordnade Markusloppet i slutet av oktober. Start är vid Skryllegården. Först springer man det röda spåret i Skrylleskogen, därefter följer man Skåneleden genom Skrylleskogen, förbi Torna Hällestad, passerar Björnstorp för att vända strax innan Genarp och ta samma väg tillbaka igen. Vid vändpunkten är den enda depån som ingår i loppet. Totalt får man ihop 50 km med bitvis VÄLDIGT kuperad terräng. På hemsidan står det att “Backar och lera utlovas!” och det är helt med sanningen överensstämmande :-)

Under ett par år har jag haft detta som ett mål men av olika anledningar har det inte blivit av (fullbokat, andra lopp med jobbet som jag inte kunde smita undan och skador). I år hade jag verkligen gett mig 17 på att det äntligen skulle bli av!

Veckan innan loppet var det tradigt väder med regn och rusk men på lördagen den 29:e oktober vad det solsken (om dock med rikliga mängder vind).

När vi möttes upp vid Skryllegården vid nio var det många bekanta ansikten (det finns trots allt bara en begränsad mängd galningar ;-) ). Alla verkade glada och förväntansfulla.

En kul grej med loppet är att alla ska ha med sig sin egen nummerlapp, antingen från tidigare lopp eller egentillverkad. Jag passade på att damma av min lapp från Lejonbragden 2015.

Nummerlappen på plats på ryggsäcken

Nummerlappen på plats på ryggsäcken

En kvart innan start håll huvudarrangören Markus (loppet kom till för att fira Markus födelsedag, därav namnet) en kort genomgång om vad som gällde för loppet.

markus

Visst ser jag grymt taggad ut?

Visst ser jag grymt taggad ut?

Halv tio går starten och alla rusar iväg, i för högt tempo enligt min mening så jag gör mitt bästa för att kompensera det ganska omgående och kommer snart in i en mer behaglig lunk. Skogen är verkligen fantastiskt vacker i höstens alla färger. Vi springer och pratar i vanlig ordning under tiden som olika typer av underlag passerar förbi under våra fötter. Det blåser en del, det märks inte direkt i skogen men när vi kommer ut på öppen mark vid Björnstorp är det desto tydligare. Just nu har vi medvind men det kan nog bli lite kämpigt på vägen tillbaka.

Vi passerar över Rommelåsen (backigt!) och vid 22-23 km möter vi de första medtävlande som varit borta vid vändpunkten och nu är på väg tillbaka. Glada tillrop och lyckönskningar delas vid varje möte :-)

Vid vändpunkten är det depå med “gofika” i form av kladdkaka, frukt och ett urval varma och kalla drycker. Och naturligtvis fantastiska funktionärer!

Stärkt av fikan vänder vi oss om och ger oss av tillbaka igen men nu börjar det kännas i benen och fötterna, inte minst på grund av det ovana underlaget. Det blir lugnare tempo på vägen tillbaka och jag bryr mig inte om att kriga mot motvinden och motlutet vid Björnstorp utan går lugnt.

Det känns rätt tungt vid 35 km men genom att tillsätta saltgurka så piggnar jag till igen. Fortsätter i lugnt tempo och får samtidigt gott om tid att njuta av naturen.

När jag kommer in i Skrylleskogen igen försöker jag dra upp tempot och känner det välbekanta glädjeruset när jag spurtar över mållinjen. Härligt! Nu väntar en välförtjänt dusch följt av ljuvlig bastu.

Det tjusiga tygmärket som man får vid målgång

Det tjusiga tygmärket som man får vid målgång

Ett stort tack till alla funktionärer och medtävlande för en härlig dag i skogen!

Länkar:
Markusloppets officiella hemsida med kartor, resultat m.m.
Markuloppets facebookgrupp med bilder m.m.

Vårt 6-timmars – Favorit i repris

Förra året var det premiär för Vårt 6-timmars. “Loppet” bestod då av 4 personer och skapades när det visade sig att det senaste försöket att dra igång ett större 6-timmarslopp i Skåne inte blev av.
Första året vi körde 6-timmars så var vi i Kronoskogen i Ängelholm och det blev mycket lyckat (intresserade kan läsa mer här: Vårt 6-timmars – En heldag i skogen!). Redan då bestämde vi att vi skulle köra även året efter.

I år valde vi Skrylleskogen utanför Lund och på morgonen den 1:e oktober träffades vi i härligt höstväder på parkeringen i Skrylle för att inleda med taktiksnack och peppning innan det var dags för start.
Loppet hade nu växt till 6 deltagare (Wow! 50% ökning) med lite olika taktik och ambition. Alla var väl förberedda med både energi och pannben när vi drog igång strax efter 10.

Vi var långt ifrån ensamma i skogen men med tanke på hur stort området är så var det inga problem att hålla det tempo man ville. Temperaturen vid start låg runt 16 °C och även om det blev något varmare under dagen så var det helt okej. Med viss oregelbundenhet tittade solen fram bakom molnen. På det hela taget ett bra väder :-)

Även om vi höll vår egen takt och valde våra egna rundor så träffades de flesta deltagarna ett gäng gånger ute i spåret eller på parkeringen som utgjorde vår depå.

Skrylleskogen är ett vackert men tämligen backigt område så frampå eftermiddagen såg vi nog rätt slitna ut.

Efter 6 timmar var vi då äntligen(?) i mål! Jag tror att vi allesammans kände oss mycket nöjda med våra insatser, ett par av deltagarna satte dessutom distansrekord!

Glada löpare efter målgång och prisutdelning

Glada löpare efter målgång och prisutdelning (alla vann)


Nästa år kör vi igen!

GAX 100 miles – Andra gången gillt

När man pratar ultralöpning så är 100 miles (160,9 km) en av de klassiska distanserna. Det är också den längsta av de vanligen återkommande distanserna.

I Sverige finns fyra officiella 100-miles lopp, ett under varje årstid: vinter Arctic Ultra i Arvika, vår TEC 100 i Täby, sommar GAX i Skåne och höst BRR 100 in Västerås.
Det är inte så svårt att gissa vilket som brukar vara varmast ;-)

Förra året gjorde jag mitt första försök att klara den magiska distansen 100 miles.
Det gick inte så bra och jag var tvungen att bryta efter “bara” 1/3 av loppet. Det största problemet var värmen, det var årets dittills varmaste dag på upp till 28 °C, rapporten från detta hittar ni här: 1/3 GAX – Att ödmjukt erkänna sig besegrad.

Precis som jag tänkte direkt efter att jag bröt förra året så var jag fast besluten att testa igen och därför var jag en av 59 startande, ett antal anhöriga och ett gäng fantastiska funktionärer som samlades i Ystad på lördagsmorgonen den 23:e juli 2016.

Eftersom mitt i särklass största problem förra året hade varit värmen så var jag lite orolig för detta men enligt väderleksrapporten på fredagskvällen skulle det bli molnigt och ca 24 °C, vilket väl är acceptabelt. På lördagsmorgonen kunde meteorologerna glatt konstatera att de haft fel tidigare och att det skulle bli strålande solsken hela helgen och upp till 28 °C – toppen…
Inget att deppa för, en lärdom från förra året var att ta det extremt lugnt för att orka i längden. Värme har alltid varit mitt största problem.

Vid starten var det iaf rätt okej temperatur så 08:00 påbörjade vi vår 160,9 km resa med en tur genom Ystad. GAX följer Skåneleden, främst Österlenleden, hela vägen.
Längs leden finns det möjlighet att fylla på vatten, men kanske inte så ofta som man hade velat. Från Ystad är det 24 km till första vattenkranen vid Snogeholmssjön.

GAX är uppdelat i fyra delar med tre support- och “drop-bag” stationer. Vid dessa stationer möts man av glada funktionärer som förser en med energi och dricka samt den drop-bag som man förberett i förväg och lämnat in innan start.
Stationerna är vid: Magleberg 44 km, Haväng 79 km och Sandhammaren 131 km.
Sen finns där även ett par obemannade vätskestationer när det är för långt mellan kranarna.
I varje drop-bag hade jag, förutom ombyteskläder och en del mat (som jag åt väldigt lite av), lagt 1 l blåbärssoppa – Det var en riktig höjdare! Något att komma ihåg till nästa gång.

Första 2,5 milen till Snogeholmssjön var inga problem, det hade inte hunnit bli särskilt varmt och kroppen var full av energi. Tog det ändå lugnt och gick i alla uppförsbackar.

Från Snogeholmssjön till första stationen vid Magleberg började värmen redan göra sig påmind och jag sänkte farten rejält. Kände mig rätt fräsch vid stationen och tog en paus för att smörja in fötterna och byta strumpor och tröja. (Tråkigt nog var där ett par av mina medlöpare som inte mådde så bra…)

Från Magleberg blev det ännu lugnare tempo. Nu kommer man upp på de vackra åsarna i Lövestad.

Vid vattenkranen vid museet i Hallsberg tog jag en matpaus. Det var här jag stupade förra året men än så länge känns att okej, börjar få lite problem med tryck på ovansidan av fötterna dock…

Matpaus vid Hallsberg

Matpaus vid Hallsberg

Från Hallsberg kommer man in i ett skogigare = skuggigare parti, vilket var väldigt skönt med tanke på värmen, men även ett mer kuperat parti. Nedförsbackarna började helt klart bli ett problem för fötterna. Stannade och tejpade men det hjälpte inte helt.

Brösarps backar är ju välkända i trakten och om man följer Skåneleden får man sig en beskärd del av dessa, dock inte de allra värsta. Från Brösarp började jag få lite vittring på havet och stationen vid Haväng, så det hjälpte till att hålla mig igång.
Efter att jag bröt förra året gav jag mig hundan på att jag i alla fall skulle ta mig till Haväng vid nästa försök och ett försiktigt tempo och tillräckligt intag av vätska och energi gjorde att jag kom dit strax innan nio på kvällen, nu var temperaturen behagligare.

Äntligen de tre H:na: Haväng, Havet, Halvvägs!

Från Haväng ska man, i princip, följa havet hela vägen ner till Ystad, detta stämmer inte helt eftersom där är ett par ställen där man leden går en bit inåt landet, bland annat mellan Knäbäckshusen och Vik.

I Haväng bytte jag skor och kläder samt packade ner pannlampa och varmare kläder innan jag fortsatte ut längs med havet.

Dessvärre hade jag börjat få problem med magen, även om den inte kraschat helt. Det var troligen en kombination av värme och ovan ansträngning. Under dagen hade jag haft svårt för att stoppa i mig tillräckligt med energi, även om jag iaf försökte att dricka tillräckligt (tur jag tog med blåbärssoppan).

I Kivik fick jag två gånger frågan om vad vi höll på med. När jag förklarat blev jag erbjuden skjuts vid båda tillfällena men avböjde :-)

När jag fortsatte söderut från Kivik hade det börjat bli mörkt så pannlampan åkte fram.

Så småningom kom jag fram till Stenshuvuds nationalpark och stretade leden hela vägen upp på den högsta punkten (96 m.ö.h.). Tog en paus och tittade på månen som skymtade bak molnen (typiskt att det skulle vara molnigt på natten men inte på dagen).

Måne över havet vid Stenshuvud

Måne över havet vid Stenshuvud

Från Stenshuvud var det en rätt seg sträcka innan jag kom fram till Vik.
Här passade jag på att vila och bada fötterna i fiskehamnen.
Efter Vik träffade jag på de första medlöpare som jag sett sen Kivik och vi hade sällskap ner till Simrishamn.

I Simrishamn var jag riktigt trött och funderade på att sova men insåg att jag i så fall inte skulle hinna ta mig i mål. Jag drabbades av ett gäng negativa tankar i stil med: “Det finns inte en chans att jag kommer att orka detta” och “Ska jag bara lägga mig ner här eller ska jag försöka släpa mig till nästa station vid Sandhammaren?”.
Då hade jag tagit mig ca 11 mil och klockan var väl runt fyra på morgonen. Målet skulle stänga 16:00 så jag hade fortfarande 12 timmar på mig.

Släpade mig dock vidare och strax söder om Simrishamn satte jag mig och tittade på soluppgången över havet och försökte äta en del, utan någon större aptit.

Soluppgång över havet

Soluppgång över havet

Kämpade dock vidare och nu när det var ljust igen kändes det lite lättare.
Passerade ett sovande Brantevik och kom ner till Skillinge, via en tråkig bit som till stor del var bilväg. Dock kände jag mig ändå piggare så jag drog upp tempot något.

Efter Skillinge var det nästan 15 km kvar till stationen vid Sandhammaren. Mycket av denna sträckan gick ända nere på stranden och den kändes verkligen evighetslång! Man såg flera kilometer framåt samtidigt som jag strävade på i sanden. Detta var nog, psykologiskt, den jobbigaste sträckan.

Även om det ett tag kändes omöjligt så kom jag ändå fram till sista stationen vid Sandhammaren vid nio på morgonen. Nu dumpade jag all packning som jag ansåg vara onödig och försökte ladda upp inför de sista 28 km in till mål. Det hade börjat bli varmt… igen… riktigt varmt…

Kom så småningom, via ett väldigt stenigt strandparti, fram till Kåseberga. Eftersom jag varit här vid tidigare tillfälle visste jag att det var en rätt tuff stigning upp till Ale stenar.

Väl uppe vid Ale stenar var det fullt med folk och många skärmflygare. Efter en liten paus och ett djupt andetag och fortsatte längs leden.

Ale stenar

Ale stenar

Vad jag inte hade koll på var att backarna inte slutar när man kommit upp till skeppssättningen utan att de fortsätter upp och ned i drygt tre km och det är inga småbackar!

Med andra ord var jag rätt slutkörd när jag kom fram till Hammar och slutet på backarna.

Nu följde Skåneleden bilvägen ca en km från havet ända fram till Nybrostrand, en rätt tråkig och enformig sträcka. Här träffade jag på en medlöpare igen för första gången sen Simrishamn, han verkade inte heller alltför pigg…

I Nybrostrand passade jag på att ta ett välförtjänt bad och stålsatte mig inför den sista dryga milen in till mål.

En stor del av den sista biten mot Ystad gick inne i skogen vilket vara väldigt välkommet men när man närmade sig staden var man nere vid stranden igen, dock på asfalt denna gången så det gick okej att ta sig fram.

Stretade vidare, insåg att jag skulle hinna ta mig i mål om jag bara inte slutade röra mig framåt. Sen tänker man inte alltför klart efter att ha varit vaken i typ 34 timmar och fraktat sig till fots 155 km.

En kilometer innan mål var jag tvungen att sätta mig ner och vila en stund. Nu var jag riktigt slutkörd!

Släpade mig uppför trappan vid järnvägsövergången i Ystad och linkade in till målgången vid S:t Knuts torg mitt i Ystad.

Äntligen!!! Det gick!! Jag har aldrig varit såhär slutkörd tidigare i hela mitt liv!!
Jag hade dessutom nästan en timmes marginal till maxtiden.
Anna och Ronja mötte upp vid målgången och konstaterade att jag såg helt utmärglad ut ;-)

Ett år tidigare hade jag undvikit att bada fötterna i fontänen för att jag ansåg att det endast var för de som slutförde men nu slet jag av mig skorna och hasade mig fram till kanten för att äntligen få kyla mina trötta fötter.

Ett välförtjänt fotbad i fontänen

Ett välförtjänt fotbad i fontänen

Förutom livslång ära och stolthet vann jag även ett bältesspänne. Detta är en tradition vad gäller 100 miles lopp.

gax2016_6

Fett stolt ägare av bältesspännet för GAX 100 miles

gax2016_8

Visst är det tjusigt?

Sen var det dags att tacka våra UNDERBARA funktionärer, speciellt Urban som har organiserat allt, samla ihop alla grejer och åka hem för en välförtjänt vila.

Länkar:

Millopp på hemmaplan

2015 var premiäråret för Bjerredsloppet med start och målgång vid Långa bryggan i Bjärred. På nationaldagen 2016 var det dags för andra upplagan, precis som förra året fanns det 5,6 eller 10 km att välja på. Nytt för i år var att de även hade en barnklass på 1,1 km.

Ända sen jag fick nys om loppet för någon månad sedan har jag funderat fram och tillbaka på om jag skulle anmäla mig eller inte. En avgörande faktor var vilket väder det kunde tänkas bli.

Kvällen innan loppet verkade som att det skulle bli molnigt och runt 15 grader, alltså bra springväder :-) Så jag tog mig samman och skickade in en anmälan till 10 km.

Starten för 10 km var 13:30. Förmiddagen på tävlingsdagen verkade lovande, molnigt och förhållandevis svalt, men framåt middag var molnen borta och temperaturen en bra bit över 20 grader igen.

Inget att hänga läpp över. Villkoren är trots allt lika för alla.

Väl vid starten var det en hel del folk och även en del kända ansikten. Kom precis i tid för att se målgången för barnklassen.

5,6 km startade 10 min innan oss så jag fick även möjlighet att heja iväg Peter från LMM.

När starten för 10 km gick tänkte jag att nu är det bara att satsa högt! Hittade ett par ryggar att följa som höll högre tempo än vad jag skulle gjort på egen hand. Perfekt! Nu gäller det bara att ligga i och inte släppa, trots värmen.

En lustig sak med Bjerredsloppet är det varierande underlaget: grus, sand, singel, gräs och asfalt. Det sista upploppet till mål går på stranden i lös sand. Detta gör att det är en hyggligt tuff, men mycket vacker, bana.

10 km rundan går två varv och halvvägs började det ta emot rejält. Vid 7 km var jag tvungen att sänka farten och gå en bit för att få ner flåset. Då kom det en medlöpare bakom som pushade mig att dra på igen och med den energin ökade jag farten igen och kom till slut fram till upploppet på stranden. Sanden sög rejält i benen men det kompenserar vi med att öka takten och köra 100 % in i mål.

Ett svalkande dopp ute på Långa bryggan gjorde susen och man kände sig som en människa igen.

Träffade Peter från LMM igen och det visade sig att han hade vunnit 5,6 km klassen! Bra jobbat Peter!

Bjerredsloppet2016

Sammanfattningsvis var det ett väldigt trevlig, vackert och välorganiserat lopp. Rekommenderas!

Länkar:

Ps. Även om sluttiden inte levde upp till mina förhoppningar lyckades jag knipa 11:e platsen :-)